Summering av 2013

Detta är kort om vad som hänt under året, hämtat både från bloggen och Twitter. Under våren började jag skriva Bäst, Sämst och Tack varje dag på Twitter som en slags minidagbok. Detta för att påminna mig själv om att det finns bra saker också. Nu upptäckte jag att den var väldigt bra att titta på när jag summerade året då jag inte har bloggat särskilt mycket pga mina dåliga händer.

Januari
Vi fick äntligen klart köket, nytt kök så underbart.
Jag och hunden tog vårt första 1:a pris i lydnadsklass 1
Depressionen var ett faktum i slutet av månaden.
Kämpade på utan mediciner förutom vid behov och sömnmedicin med hundarna och maken som stöd.

Februari

Fortfarande i depressions och värkkoma
Lyckades dock komma ut och tävla och tog två till första pris och titeln LP1 var våran.
Skickade hem lånehunden då jag trodde att löp var på gång.
Fick en hagelrikoschett i armen när grannen sköt skabbbräven.

Mars

Årlig mellofest
Drömmar kommer och går. Tänkte låna ut hunden till en kennel i norr för parning men magkänslan säger nej så det blir inget.
Ont, ont i kroppen
Konflikt med syrran, passar inte in i hennes perfekta FB värld.
Strul med boendestöd

April

2 april, årets första fjäril, en citronfjäril. Då blir sommaren fin. Smärtan är extremt jobbig, medicin fungerar ej.
Tråkiga upplevelser med hunden som tar på min självkänsla.
Jobbar hårt med självkänsla och hunden.
Ångestdjävulen är på topp under en lång period men jag kommer igenom det.
Börjar skriva, Bäst, Sämst och Tack varje dag på Twitter som en slags minidagbok för att påminna mig själv om att allt inte är skit.

Maj

Tung månad med vagnit hos hunden och en matte som är låg men lånehunden är hemma igen!
Shoppar kläder för första gången på ett år. Ej svarta, ej hundkläder.
Ser sista föreställningen av Jesus Christ Superstar med maken, så bra. Så värt 3 dgr i sängen efteråt.

Juni

Lever ett härligt hundliv med min egen, lånehunden och utställningshunden.
Piggar och gladare än på länge.
Midsommar hemma med syster med familj och pappa och mamma. Påfrestande men syskonbarnen gjorde det värt det.

Juli

Sängliggande för det mesta pga. benen förutom hundpromenaderna
Träffade en gammal vän jag inte har sett på 11 år. Åh, vad jag har saknat henne.
Var på en kanonkul maskeradfest

Augusti

Vågat tävla hund igen, nu LK2
Varit på Petter på Grönan med syrran, nu verkar hon bättre
Lånehunden insjuknar och det går fort.

September

Lånehunden har fått somna in med värdigheten i behåll.
Sk. bästa vännen kom hit och uppförde sig illa. Nu är det verkligen slut känner jag och jag kan känna mig klar och nöjd över beslutet.
Skaldjursbuff’e på Grand och sen en heltokig festnatt

Oktober

Rökfri 1 år!
Kämpar med smärta.
Kurs i personspår med hunden. Tävlat lite LK2
Firat syskonbarnens födelsedagar
Börjar bli bättre i benen och orkar gå lite längre varje dag i slutet av månaden.

November

Bråkar med sjukvården, problem med njurarna.
Annars hyfsad för att vara jag orkar med långa promenader nästan varje dag.
Var på Gardell med en go vän och åt på Griffins
Kanske mina drömmar om valp går i uppfyllelse.
Åt gåsamiddag

December

Underbar semester då vi firade min 40 års dag
Massa tråkigheter med hunden och hen som tog hand om henne
Tjuvparning, komplikationer, förlorad vänskap, Ångestdjävulen på topp igen och svår att hantera men jag gjorde det. se dec i bloggen
Träffat kusiner med barn, kul. Syrran åter konstig.
Barnlösheten kändes som vanligt och jag bröt ihop när släkten var här.

Summa sumarum så vet jag inte om detta året blev som mycket bättre än 2012. Eller jo kanske. Det har varit en väldig berg och dalbana.

Jag har vågat ge mig ut mer både på hundgrejer och andra saker, bara att jag har varit på flera evenemang är stort, åkt tunnelbana också, träffat nya människor.

Ångestdjävulen har inte legat på lika hårt utan kommit i perioder då det inträffat jobbiga saker men jag har lyckats jobba mig igenom det.
Kroppen däremot har varit värre än någonsin och hjälp verkar vara svårt att få.

Jag har haft förmånen att ha många härliga hundar hemma hos mig. Förutom min egen så ligger lånehunden mig varmast om hjärtat. Jag känner mig så privilegierad att jag fick ha honom så länge och ta hand om honom under hans sista tid.

Jag börjar hitta min kärna och fortsätter min resa för att må så bra som jag kan. Jag är tacksam över alla de som hjälp mig och funnits för mig under året på olika sätt. Jag är också tacksam över att jag har fått se andra i deras rätta skepnad så jag har kunnat lägga dem bakom mig. 2013 har verkligen varit en utrensningens år på många sätt.

Jag tackar för alla de lärdomar jag har fått och går in i 2014 förhoppningsvis lite klokare, gladare och med att lita mer på mig själv och min magkänsla.
2014 ska ingen få sätta sig på mig mer. Säger som Jonas Gardell "I’m gonna fuck you – until you stay fucked"

Komplikationer

Allt som vi hoppades på inte skulle hända hände, nästan
Hunden blev dålig, fick rikliga flytningar. Fick tag på en veterinär som kunde göra ultraljud närheten. En fantastisk människa som var otroligt duktig med hunden. Allt gick att göra utan sedering, lugnt och sansat hemma på hennes köksgolv.

Hunden hade haft foster dvs från den första parningen alltså hade aldrig sprutorna varit nödvändiga. Hunden hade dessutom livmoderinflammation (detta en komplikation efter abortsprutorna) som vi förhoppningsvis tog på ett tidigt stadie med hjälp av penicillin, trodde vi för idag såg jag tendens till flytningar igen efter endast 2 dagar efter avslutad kur. Har vi otur så måste hon operera bort den inom en snar framtid. Framförallt om hon inte paras nästa löp då risken är mycket hög att hon får livmoderinflammation igen. Hunden har dessutom fått serom, stort som en apelsin i nacken där sprutorna gavs.

Pratat med veterinären så nu är det bara att hålla stenkoll på temp, flytningar och på att seromet inte ändras.

Mentalt så mår hon lite bättre men litar inte helt fullt ut på mig än och har svårt att släppa mig ur sikte då hon tror att jag ska försvinna. Strykrädsla och skotträdsla sitter i men hon törs vara ute själv på tomten nu.

Maten har varit jättejobbig. Hon mår illa och vill inte ha, också en komplikation av sprutor och dräktighet. Försökt lura i henne på alla sätt men fått i henne ytterst lite i förhållande till vad hon behöver. Hon är ju en stor tjej men har gått ner 5-6 kg sedan innan vi åkte på semester.

Hen som hade hand om henne orkar jag inte ens skriva om nu men jag kan säga lite kort att hen skrev först ett sms med början av en "ursäkt". Jag svarade vänligt att hunden inte mår bra. Detta var innan livmoderinflammationen. Sen kom ett långt bortförklarande skitmail och då blev jag arg och ringde upp och talade om hur dålig hunden var. Trots min ilska var jag lugn och saklig.

Nu ber jag till högre makter att allt går vägen. Orkar inte mer skit nu.
Har sovit bort de senaste dagarna i stort sätt.
Fullkomligt utmattad av oro, ångest, ledsenhet över de förlorade valparna och hundens hälsa samt de vanliga med julen, barnlösheten.

Från toppen till botten

Ursäkta långt och rörigt inlägg men jag är så ledsen, besviken, arg, upprörd, förbannad och ångestfylld så jag håller på att gå i bitar.

Kommer hem från två veckors välbehövlig semester med min man då vi firade min 40 års dag. Vi hade det underbart och hittade tillbaka till varandra. Jag mådde bra både fysiskt och psykiskt.

Åker för att hämta hunden och då får jag en rejäl käftsmäll. Hade känt på mig att det inte hade gått jättebra men nu fick jag skit för allt som hänt. Innan vi åkte påbörjade vi min önskedröm att få valpar efter henne. Så på avlämningsdagen parar vi henne och det går jättebra. Åker iväg med en känsla av att nu så är det min tur, att allt bli bättre.

Hör av mig via telefon 2 ggr och får höra att hon inte äter så bra och blivit panikslagen då de spränger i närheten och hon är skotträdd. Skickar sms flera ggr utan att få några svar. Får något kort svar någon gång men inte mer.

Tillbaka till när jag hämtar henne. Efter en jobbig flygresa och natt då jag hade matförgiftning så var jag inte särskilt pigg utan ville bara hämta hem henne och sedan åka hem och sova.

Det första jag får höra är hur mycket tid har du? Inte så mycket sa jag och förklarade om matförgiftning. Nähä säger hen, då tar jag bara det viktigaste. Ska du eller jag åka och spruta henne? Jag, va?!
Ja, hon har blivit tjuvparad av en annan hanne 15 dgr efter första parningen. Jag sa jag tar det eftersom jag såg hur dåligt hon mådde samt att jag kände att hen bara ville ha oss därifrån.

Hen berättar dessutom att min hund ställt till en massa bekymmer, vilket mycket kan hänröras till hennes skotträdsla (anser jag) som inte hen stöttade min hund i utan snarare blivit förbannad på henne. Hunden att hoppat in där hon inte fick vara så saker gick sönder, försökt nypa en katt, gnällt, inte tordas gå ut och kissa själv osv.
Det hade varit så överjävligt så att hen skulle aldrig mer ta en inackordering.
Hen hade dessutom haft massor att göra så hundarna hade fått vara mycket själva, vilket inte hjälper en panikslagen hund.

Tjuvparning, att folk inte kom och hjälpte henne, för mycket att göra på jobbet, utställning, andra inackorderingar som varit jobbiga, ja allt var mitt och min hunds fel.

Jag åker iväg helt knäckt och försöker få tag på en veterinär så fort som möjligt så vi kan spruta henne och det görs.
Dagen därpå vaknar jag upp med Ångestdjävulen från helvetet. Verkligheten kom i kapp mig och jag kände mig totalt orättvisst behandlad och min hund mådde verkligen dåligt. Drömmen var krossad.
Klarar inte att åka till veterinären själv för nästa spruta pga för hög ångest. Får tag på en granne som kan köra mig så att jag kan ta stesolid.

Nästa morgon samma ångest och fortfarande en hund som varken vill gå ut eller äter. Ringer hen för att höra vad som egentligen har hänt. Hen hänvisar till ovanstående och säger dessutom at hen aldrig vill ha med mig mer att göra. Blir helt chockad. 12 års vänskap åt skogen. Frågar varför, jo för att jag inte hade tid att stanna på måndagen samt inte erbjudit mig att betala för abortsprutorna.
Hunden var utleasad till hen som avelstik plus att jag var borta, alltså är det inte min kostnad att ta. Ang. att jag inte kunde stanna så förklarade jag återigen att jag var sjuk och då säger hen, du är ju alltid sjuk. ja, jag lever med kroniska sjukdomar. Hen säger, du kanske skulle börja se dig själv som frisk istället.

Försöker diskutera lugnt och sansat men hen vill inte prata utan säger att jag har bestämt mig och presenterna jag kom med skulle hen skicka tillbaka.

Når på eftermiddagen en annan veterinär som kan göra ultraljud för att kolla om det finns några foster kvar. Vi har ett långt samtal och hon förklarar för mig att hunden inte borde ha fått några abortsprutor då det är hög risk för komplikationer. I och med att det var så långt tidsspann mellan första och andra parningen hade man sett vid dag 25 efter första parningen om det blivit några foster och hade de det så hade det varit omöjligt att det blivit några andra parningen. Detta borde hen vetat då hen fött upp hundar i snart 30 år. Nu tror jag faktiskt att det är så att hen ändrat sig och skyllt på tjuvparning, känns så i alla fall.

Är så förbannad över att hen har fått mig att må så fruktansvärt dåligt.
Förbannade över att hon utsatt min hund för abortsprutor och förmodligen varit dum mot henne då hon känns strykrädd.
Panikångesten har varit en faktum hela veckan och jag har fått jobba stenhårt för att inte bryta ihop. Jag har även varit tvungen att ta stesolid eller oxascand varje dag då ångesten har blivit överdjävlig och jag måste klara vardagen.

Hunden törs nu gå ut och kissa själv men äter dåligt. försöker vara som vanligt med rutiner och sånt och hoppas att jag får tillbaka hennes förtroende.

Idag kommer folk för att fira min dag och jag kan säga att jag har inte den minsta lust men det kanske blir bra om jag får något annat att tänka på.

Drömmar kanske uppfylls

Håll alla tummar och tår för att mina drömmar går i uppfyllelse.
Jag kan inte berätta mer nu men jag lovar att ni kommer att få veta.

Saker har varit lite mer positiva nu och så enkla saker som att jag får läkarintyg för färdtjänst och möten går i lås gör mig glad. Att slippa bråka om den allra minsta sak.

CT på njurarna var bra, liksom prover. Ska kräva att jag får komma till en specialist.

Kram till er i höstrusket

Svensk sjukvård, blä

Har haft problem med otroligt mycket vätska i kroppen. Rejäla ödem. Min läkare tar det inte på allvar för alla prover är ju bra. Det gör rejält ont och känns som om jag har en för trång våtdräkt på mig.

I förra veckan blev jag ännu sämre och fick smärtor i njurarna. Åker in men ingen gör något, smärttålig som jag är. Hemskickad med Voltaren och orden det kan vara njursten.

Var på CT idag. Hoppas man kan se vad problemet är.

Kämpar

Finns inte mycket ork hos mig. Läser knappt bloggar, surfar eller liknade. Skriver ett och annat tweet från mobilen om min status, dagens bästa, sämsta och tack för att inte tappa bort mig själv.

Har varit rökfri i över ett år nu.
Jobbar hårt på att må bättre men inser att min högra sida håller på att bli ännu sämre. Snart dags att bli vänsterhänt och vänsterbent ;-)
Benen bråkar också,vissa dagar kan jag knappt gå medans andra dagar kan jag lyckas med 5 km.
Sover sämre än nånsin trots tabletter så nu har jag slutat med dem.

Den lilla ork jag har går till hunden. Vi har gått en spårkurs och tävlat i LK2 några gånger. Hunden ger mig energi och ork att fortsätta.

Jag är hemskt ledsen att jag inte har samma engagemang i era bloggar längre. Jag tänker på er och hoppas att jag orkar och kan så småningom igen.

Han fattas mig

Min älskade lånehund somnade in i måndags.
Han har bott hos oss i mer eller mindre ett år och jag har känt honom sedan han föddes.
Från att för drygt 3 veckor sedan vara pigg och orka gå 3 km i rask takt till avlivning. Det gick fort och det är jag tacksam för. Han fick hjärtproblem med ett väldigt snabbt förlopp trots medicinering.

Han fick somna in med värdigheten kvar som den stolta, trygga, gamla hund han var. Saknar honom så det skär i hjärtat.

Om någon fortfarande tittar in

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på länge. Denna sommar har varit fördjävlig. Till skillnad mot många så blir jag sämre i min kropp när det är varmt och fuktigt som det har varit i stort sätt hela sommaren. Jag har i stort sätt tappat alla funktioner. Benen har varit som stockar så jag har knappt kunnat gå och händerna har ingen finmotorik därav bloggupphållet.

Att bara plocka fram datorn har varit svårt ännu värre att skriva.

Jag har under sommaren försökt att skriva på twitter varje dag då det är mer lättillgängligt och det bara blir en kort anteckning.

För den som orkar och vill så får ni gärna titta på @lisakraftverk på twitter.

Jag ska försöka sammanfatta sommaren så småningom. Ville bara lämna en anteckning så ni vet att jag lever

Semester

Får man ta semester när man är sjukpensionär?!
Har varit så mycket på sistone. Från att ha mått himla bra så har jag varit skitdålig i kroppen för att sen gå tillbaka i något slags mellanläge. Åkte på en sommarförkylning och det gjorde inte saken bättre.

Flängt runt som en annan dåre på röntgen, läkarbesök, smärtrehab, psykolog mm. Idag är sista dagen med mycket aktiviteter sen tar jag faktisk semester. Under hela juli så har jag bara ett par sjukgymnast besök bokade. Semester och semester, har inga pengar så vi blir hemma, som vanligt men det blir skönt att slippa passa tider.

Utställningshunden har åkt hem och han gick bra på utställningen kom 2:a bästa hane. Lånehunden är mycket bättre och får numera följa med på promenader. Min egen är skendräktig och mår skit utav värmen. Hon ligger i garaget hela dagarna för där är det svalt och skönt. Långpromenader får vi ta mycket tidigt på morgonen innan värmen slår till.

Hoppas ni har det skönt i sommar och att ni får må relativt ok <3

Hundliv

Lever ett hundliv just nu fast på ett positivt sätt. Efter en väldigt jobbig period då jag knappt tog mig ur sängen pga. smärta så har jag just nu en bättre period än jag har haft på mycket länge. Sömnen fortsätter att strula men det kan jag leva med om jag slipper att ha så förbannat ont.
Har lagat mat, städat, tagit långa promenader med hundarna utan däcka fullständigt. Kanske inte mycket för en frisk person men för mig är det väldigt stort.

Egna hunden blev friskförklarad, peppar, peppar, ta i trä.
Lånehunden är gammal och för närvarande lite halt. Han får tomta på här hemma på gården. Han blir dock ledsen och ylar när vi går på promenad så vi får passa på att smita när han sover. Han hör inte så bra längre nämligen.

På det så har jag utställningshunden som är här för att han ska äta. Hemma löper nämligen tikarna och utan mat så blir han inte vacker på utställningen.
Så det är lite att göra men egentligen så är det inte jobbigare än med en för hon ska ju ändå ha mat och promenader och två till blir bara lite mer hår och skit.

Tyst

från mig. Har varit en tung period igen. Sömnen och värken har varit/är katastrofal.
Hunden har löpt och efter löpet fick hon illaluktande flytningar men mådde bra ändå. Ingen feber, åt och drack som vanligt. Veterinären tyckte att vi kunde avvakta eftersom allmäntillståndet var bra. Åkte in med henne ändå då Ångestdjävulen bara bråkade och tur var det för hon hade akut vaginit som kunde ha blivit livmoderinflammation. Hon går på penicillin nu och jag ska tillbaka i mitten av nästa vecka.

Hämtat hem lånehunden igen. Var lite jobbigt i början då han tyckte att hon luktade gott pga infektionen så han ville på och rida och hon blev förbannad. Nu har det lugnat sig och han tycker inte att hon luktar lika gott längre.
Lånehunden har verkligen blivit gammal sedan han var här sist, riktigt gubbig. Vi har bestämt att han får bo här till våran hund löper nästa gång om inte något oförutsett inträffar. Jag tror att det är bra både för vår hund, honom och oss. Han hör liksom till familjen.

Skippa uniformen

Imorgon ska jag till psykologen utan uniform dvs. jeans/hundbyxor och stor tröja i svarta, mörkgröna eller grå färger.
Har faktiskt shoppat för första gången på nästan ett år. Inga praktiska hundkläder utan "fina" vardagskläder med färg och mönster.
Undrar om jag vågar ha på mig dem imorgon eller ballar ur och sätter på mig uniformen. Detta är ett steg för att tycka bättre om mig själv och öka självkänslan. Håll tummarna!

Ta tillbaka mig själv

Nu ska jag minsann ta tillbaka mig själv!
Jag har haft bra självförtroende en gång i tiden, stått upp för mig själv och litat på min egen förmåga. Det ska jag ta tillbaka!

Jag funderar mycket på om jag ska gå ut med mitt fullständiga namn och var öppen och ärlig om vem och vad jag är men jag tror att jag suger en stund till på den karamellen. Det är väldigt skönt att ha bloggen och twitter som ventiler där jag kan vara fullständigt ärlig.

Jag jobbar väldigt hårt med att acceptera och tycka om mig själv. Att jag är värd att älskas framför allt av mig själv. Dags att sluta slå på mig själv.
Jag är bra med gäddhäng, dallermage, celluliter, trasig kropp och trasig själ.
Livet är här och livet är nu!

Lita på magkänslan

Nu har det som inte får hända hänt. Min hund har gett sig på en annan hund. Jag kände redan när jag åkte iväg att det kanske inte var världens bästa dag att åka och träffa andra hundar inomhus dels pga. kommande löp och för att jag hade dålig/svag energi.
Jag lyssnade inte på min magkänsla utan blandade ihop den med Ångestdjävulen och Ångestdjävulen ska jag alltid jobba på att besegra.

Det gick bra i början. Hon snäste mot någon hanhund som var för närgången och jag konstaterade att löp var på gång.

Jag kopplade upp henne. Magkänslan säger till att vi kanske borde gå men jag ignorerar. Sedan kom en person och kliade på henne och hon ligger på rygg. Jag släpper på kopplet eftersom personen som kliar henne verkar ha allt under kontroll.

Ser sedan två hundar som stirrar på henne som sedan vänder om. Återigen ignorerar jag magkänslan/ intuitionen. När personen slutar klia på henne, rusar hon upp och ger sig på en av de stirrande hundarna som är av mindre sort, gammal, nästan blind och döv. Skulle ha sett att personen inte hade full koll. Hon är mitt ansvar och jag kan bara lita på mig själv när det gäller henne. Jag får ta i ordentligt för att få henne att släppa. Jag tar ut henne och vi kollar den andra hunden, som tur inte har blivit skadad förutom lite ömhet.

Då kommer chocken för mig. Jag är så ledsen och upprörd, känner skam och skuld. Känner mig som världens sämsta hundägare. Tänker på alla tänk om, skadad, död, polisanmälan, avlivning osv.

De andra tycker att, visst var det hemskt det som hände men hänt är hänt och sånt händer. Jag å andra sidan tycker att sånt inte ska hända.

Jag trodde att jag åkte för att öva mig själv (inte hunden) genom att försöka vara lugn och ignorera ångestdjävulen i en konstlad situation.

Livet ville ha en snabbare lösning och inte den jag hade väntat mig men så här i efterhand kanske det var det bästa som kunde hända.

På något konstigt sätt har händelsen fått mig att äntligen släppa taget, att kapitulera.

Att inte längre vara rädd för det värsta som kan hända för det har nämligen suttit i mig i flera år och är inte egentligen kopplat till denna hund utan till en annan hund.

För fyra år sedan förlorade jag en hund som var till syntes frisk fram till den dag jag tog bort henne då hon blev akut sjuk. Hon gjorde en del utfall och jag kände att jag inte kunde lita på henne. Utfallen har jag förstått i efterhand berodde på att hon hade ont och inte ville ha någon annan hund nära. Hon hade för övrigt inte på något sätt visat tecken på sjukdom men jag klandrade mig själv otroligt mycket.

Dessa känslor förde jag över till nuvarande hund som kom hem endast 6 veckor efter förra hundens död. Jag blev dessutom väldigt sjuk under hennes första år och hon fick inte det stöd hon behövde från mig. Jag lagt över mycket av ansvaret på henne och utsatt henne för situationer för att jag själv ska träna bort Ångestdjävulen precis som det som hände häromdagen.

Det var ju absolut inte bra det som hände men det har fått mig att verkligen börja om från noll igen. Att släppa gamla skit. Att det är här och nu som gäller. Jag vet nu att jag ska lita på min magkänsla, att jag ska lita på min hunds signaler. Att hon kanske är lite grinigare runt löp och att då bör jag inte utsätta henne för pressade situationer.

Från och med nu så är det jag som alltid leder och hon ska inte behöva tvivla på mig och ta över ansvaret.

Dålig självkänsla

Jag har tappat bort mig själv genom åren. När jag var yngre hade jag ett jävla självförtroende och lät inte någon sätta sig på mig. Sa precis vad jag tyckte och tänkte. Dock var det jag presterade det viktiga inte vem jag var. Jag fick aldrig uppskattning för den person jag var förutom från farmor utan för det jag presterade så min självkänsla fanns inte.

Sedan jag blev sjuk och inte längre kan vara den presterare som jag alltid har varit så har jag tappat bort mig själv. Jag ältar saker som händer, är rädd för vad andra tycker, vill inte gör mig ovän med någon, tycker illa om mig själv osv.

I dagsläget är det ofta hundrelaterade saker som får mig att må väldigt bra eller väldigt dåligt. Kanske för att det är mitt stora intresse och för att jag inte kan jobba längre.

I fredag blev min hund oprovocerat påflugen utav en hund när vi var på utflykt. En hane som inte är riktigt hanterad och vars ägare inte kunde hålla i honom. Gjorde ingen grej av det men det är en av de få gångerna som min hund har fått försvara sig.

 

Hon är väldigt positiv till andra hundar generellt. Vi bor ju på vischan. Här går alla hundar lösa på promenaden och det fungerar bra.

I lördags så kom det nya hundar på vårt ”revir”. Våran hund går lös och jag ropar att kan ni stanna så jag kan koppla min hund. De går vidare mot oss och jag hinner inte koppla upp.

Hanhunden är otrevlig och min hund säger ifrån varpå dessa ägare påstår att min hund vill döda deras hundar. Jag förklarar så är inte fallet utan att hon svarade på hans utfall.
Ber i alla fall om ursäkt, vilket inte de gör sen talar de om att deras tik löper och att han försvarar henne. Då förstår jag utfallet från hans sida.
Varför går man vidare mot någon som bett att de ska stanna? Framförallt om man har en löptik. De visste ju inte att jag har en tik. Tänk om jag haft lånehunden här.

Även om jag vet att det inte var mitt fel så ältar jag det hela dagen. Tänker att två dagar på raken så har hon fått försvara sig. Vill inte att det ska bli något bestående. Min man blir arg för han tycker att jag överdriver och det var ju ingen grej. Men för mig är det de. Jag vill inte hamna i sådana situationer. Min ångestnivå blir högre och jag börjar tvivla på min förmåga. Vill vara duktig.

Bestämde mig för att vi måste utsätta oss för mycket hundar genast. Så igår åkte vi 7 mil in till Gärdet. Det var inga som helst problem. Min hund var trevlig och sprang lös. Sedan fikade vi på Hundudden. Fick bekräftat det jag egentligen vet, jag har en bra hund och jag kan hantera henne på ett bra sätt.

Det var skönt att ge Ångestdjävulen en rejäl käftsmäll!

Mitt mantra och det jag måste jobba hårt med nu är,

Jag duger som jag är och gör så gott jag kan.

Det saker jag kan gör behöver inte vara perfekta utan det kanske kan räcka med tillräckligt bra.

Strul med boendestöd

Mitt boendestöd har strulat fram och tillbaka länge nu. Ofta är hon sjuk och det kommer ingen vikarie. Jag räknas inte. Är hon på plats så gör hon inte det som ska göras.
I mitt beslut står det att jag ska få hjälp med typ dammsugning, disk mm. Dessa grejer ber jag endast om när jag är så pass dålig i kroppen så jag inte kan fixa det själv. Nu har hon tjafsat om det, att det inte ingår i hennes arbetsuppgifter. Jag har pratat med biståndshandläggaren och hon håller med mig. Det är ju inte storstädning jag ber om utan att ta bort det värsta hundhåren i kök och hall. Boendestödet känns bara betungande just nu.

Karusell

2013, vilken jävla start jag har haft. Upp och ner, fram och tillbaka som en karusell och inte en så rolig en. Sorger och besvikelser. Drömmar som har gått i stöpet. Smärta i kropp och själ. En och annan ljusglimt och älskade make och hund som funnits för mig.

Som jag berättat tidigare så har min sk. familj svårt att förstå att jag är sjuk och mina sjukdomar går skov. Jag passar inte in i min systers perfekta facebook värld så vi blev borträknade från svågerns firande. Något har snurrat till ordentligt för henne, det säger till och med min make som annars inte brukar döma.

Medicinen som jag verkligen trodde skulle hjälpa mot min smärta har ställt till det för mitt psyke och har inte hjälpte mot smärtan alls. Det tog tid innan jag förstod att det var den som strulade. Borde veta bättre egentligen med tanke på min medicinresistens/medicinkänslighet. Jag har varit så trött, skitarg, irriterade och till råga på allt har jag haft många panikångestattacker, dessa var i stort sett borta innan. Nu är medicinen borttagen på eget bevåg och jag står på ruta ett igen..

Nu försöker jag hitta rätt på mig själv och komma tillbaka på banan.

Tack för ert tålamod och jag ska försöka komma igång med bloggandet igen

Zombieläge

För mycket skit händer. Smärtlindringen fungerar ej, orkar inte vara aktiv just nu. Har ej dött. Återkommer

Boven i dramat?

Varför känner jag mig alltid som boven i dramat när jag talar om hur jag känner, står upp för mig själv och de mina?

Efter över en vecka utan att jag hört något från dem som skulle låna min hund får jag ett meddelande via FB. Har din hund börjat löpa?

Alltså vi har inte beslutat något eller skrivit papper. Inte heller diskuterat igenom allt eftersom hon inte ville diskutera när hon var här.

Jag har inte ens fått ett tack för att jag ställde upp och hade dem här en hel helg inkl. deras 4 hundar som de inte ens hade frågat om det var ok att ta med.

Jag bad henne ringa upp och de gjorde hon och jag förklarade hur jag kände. Lugnt och sansat utan hårda ord eller beskyllningar utan utifrån ett jag perspektiv.

Att jag inte tänker låna ut min hund då det känns som om hon inte kan få det lugn som hon behöver före och efter valpning.
Tog även upp att i och med att hon inte ville diskutera något när de var här förutom kostnader så känns det inte bra. Kan man inte prata innan så hur blir det då när man väl har satt igång processen.

Hon sa att hon inte ville diskutera för hon var rädd för bråk och missförstånd. Alltså ursäkta mig men vi är inte 15 år tänkte jag då. Kan man inte diskutera som vuxna människor, skilja på sak och person..

Hade hon bara visat lite god vilja och engagemang när de var här så hade jag kanske lånat ut henne men utan engagemang, nej.

Kontentan var i alla fall att jag sa nej till att låna ut min hund och detta med sorg i hjärtat för då blir det inga valpar för henne.

Nu har hon lagt ut en status på jävla FB som handlar om detta. Inga namn nämnda men jag vet ju vad saken handlar om och nu är det så synd om henne.

Låna ut eller inte?

Är så ledsen och besviken. Redan när jag köpte min första hund så drömde jag om att någon gång ta en valp efter min egen hund. Av olika anledningar så har det aldrig varit rätt med tidigare hundar dvs. meriter och hälsa så jag har väntat och kämpat.

Den jag har nu är både frisk och välmeriterad och jag tror att hon kan tillföra rasen något.

Tanken var att jag själv skulle ha tagit en kull i vår men nu har jag inte den fysiska kapaciteten att orka. Jag har frågat min uppfödare om hon ville låna henne men hon har redan samma linjer.

Då frågade jag en annan uppfödare, vars hanne jag tänkt låna om jag haft kullen själv om de ville låna henne.

De är intresserade och allt verkade så himla bra till och med i torsdags då jag inser att de inte har läst på om regler, lagar och avtal. Inte heller förstått att de står för maten när de lånar min hund osv.

De börjar prata om att det kostar så mycket att ta valpar och är så stor risk att man inte får tillbaka det man lagt ut. Har man inte tänkt på det innan?! Det kostar, antingen går det bra och det blir många friska valpar eller så går det åt skogen.

Verkar inte som om de har tänkt på att det är faktiskt jag som tar störst risk.

Min hund kan ju faktiskt dö!
Det jag får av detta är eventuellt en valp alternativt pengar motsvarande en valp.

Det blev inga papper skrivna och jag känner mig väldigt osäker om jag ska låna ut henne.

Vill gärna ha en valp efter min hund men inte på bekostnad av hennes välmående.

Vad tycker ni att jag ska göra? Väldigt tacksam för råd i denna svåra fråga. Kram

Ont i hjärtat

Har lämnat igen lånehunden idag, då löp är på gång.
Han har bott här sen i november och är helt underbar med några få egenheter. Fick verkligen ont i hjärtat av att lämna honom.

Vet att jag får låna honom när jag vill av min uppfödare men jag fick en känsla av att han aldrig kommer tillbaka utan går bort innan jag kan ta hem honom igen. Obehagligt känsla, då han är hur pigg och glad som helst men han har dock en hög ålder. Hoppas det är fel känsla.

Får se om min fia blir deppade denna gång med. Hon fick följa med och lämna honom denna gång så hon vet var han tog vägen.

Ljusnar

Det ljusnar både ute och i mitt sinne. Jag är på väg tillbaka.
Det har varit väldigt kämpigt. Förutom depression så har biverkningar av norspanplåster och smärta bråkat med mig. Har försökt vila, äta bra, vara ute och röra på mig.
Mitt prio har varit mig själv och hundarna. Sedan har jag lämnat över hund och husansvar till mannen på helgerna.

Har mitt i mörkret tävlat hunden och nu har jag nått upp till mitt mål.
Min hund har blivit LP1!!!

Fortfarande skit

Bråkat med min lillasyster som inte kan sätta sig in i min situation utan tycker att jag inte vill umgås med dem, svågern fyller jämnt.
Försökte förklara att så är det inte men sen bröt jag ihop och skrek istället, jag orkar inte, jag mår så dåligt att jag inte ens orkar/vill leva därför umgås jag inte med er.

Då undrade hon hur jag orkade att träna och tävla hund.
Jag måste annars faller jag. Hade jag inte haft djuren...
Kan inte ens glädjas åt att vi tog vårat 2:a första pris i lydnad fastän det är en stor bedrift.

Träffat en specialist idag och förutom alla skitsjukdomar som jag har så har jag även en bindvävssjukdom som gör att jag har såna smärtor. Nu ska jag prova Norspanplåster lägsta dosen och se om jag får någon smärtlindring. Livrädd för biverkningar men slipper jag lite smärtor så kanske jag kan få må psykiskt bättre.

Ps. Oroa er inte. Psyk är väl medvetna om läget och vi har tät kontakt.
Orkar fortfarande inte läsa bloggar eller svara på kommentarer, förlåt. Ds.

Koma

Sover och sover.
När jag inte sover känns det som om jag behöver sova.

Återkommer och svarar på tidigare kommentarer och läser era bloggar när jag börjar fungera igen.

Sliten

Du ser väldigt sliten och utmattad ut, det var doktorn sa idag när han såg mig. Då hade jag ändå tvättat håret för första gången på en vecka
innan jag åkte ;-)

Jag förklarade läget att jag har gått över mina gränser och tagit ut mig.
Att jag inte kan sova ordentligt utan vaknar hela tiden och känner mig totalt slut. Jag ser ändå ser en ljusning mot förra veckan då helst ville att någon skulle skjuta mig i huvudet varje morgon. Sköter mina rutiner med mat och motion. Avskärmar mig från för mycket intryck och försöker att vila så mycket som möjligt. Ingen dator och internet.
Det är bara sömnen jag inte får ordning på.

Fick stränga order och några oranga piller med mig hem.
NU SOVER DU! annars blir det medicin och/eller inläggning..
Har på mig några dagarna nu och hoppas att jag kan sova.

Hör av mig när jag piggnar till. Ville bara tala om att jag lever.

This shall pass too

Det är mitt mantra just.

Har låtsas var friskare än vad jag egentligen är inför mig själv och andra under lång tid. Gjort för mycket, legat över min normalnivå och priset jag får betala nu är total utmattning. Inte djup deprimerad men på god väg att slå i botten.

Får tvinga mig till allt. Värst är att gå upp på morgonen. Önskar att någon kunde skjuta mig i huvudet då. Är så totalt slut.

Vet att jag måste sköta mig nu. Sova, äta ordentligt och röra på mig.

Rutiner, rutiner, bara gå framåt, tvinga mig själv att inte gå ner i djupet.
Har bestämt att jag ger det till och med den sista januari när jag ska träffa läkaren.
Har det inte vänt då måste jag ha medicin men frågan är om det finns någon som fungerar på mig då jag är resistent.

Det positiva i det hela är att jag nu kan se orsak och verkan. Vilket jag inte kunde för ett par år sedan och förhoppningsvis få stopp på det i tid.

This shall pass too

Nytt kök

Äntligen är köket på plats. Maken med hjälp av kompis satte upp det förra helgen. Några jävla 160 timmar som en fräck hantverkare sa tog det inte.
Ca 80-90 timmar med allt småfix har det tagit och då är han ingen snickare. Dessutom har han även bytt golv som är inräknat i de timmarna.

Över två veckor utan fungerande kök har tagit på krafterna.
Igår kom äntligen alla saker in i skåpen igen och idag blir det riktig matlagning. Kan säga att matlådor och pizza inte står så högt uppe på önskemat just nu. Blir långkok, Boeuf Bourguignon i helgen!

Stort mål uppnått

Vi har tagit vårt 1:a första pris i lydnad.
Känslan var obeskrivlig!

Jag är så glad och stolt både för resultatet men också för att jag återigen besegrat Ångestdjävulen trots att jag trodde att jag skulle tuppa av utav ångest.

Helt klart värt flera dagar i sängen pga smärta efteråt.

Nu kämpar vi på för att få 2 stycken första pris till och en lydnadstitel.

Sammanfattning 2012

Här kommer den sent omsider eftersom jag alltid börjar året med att sova ett par dagar ;-) Tack för ert tålamod.

Mitt nyårslöfte var ju att våga bli mer öppen med mina psykiska sjukdomar och det tror jag att jag har blivit eller i alla fall till viss del. Jag är ju fortfarande rätt anonym här på bloggen och skulle nog inte sätta ut det in min facebookstatus även om det har varit nära många gånger.

Fysiskt har det varit ett riktigt skitår.
Fick en knöl i bröstet som skrämde mig mycket. Visade sig vara ofarlig.
Jag har blivit sämre i mina sjukdomar med stora problem i nacke, armar, händer, mage eller rättare sagt allt och har inte får mycket hjälp av vården. Fått slita på själv för att hitta behandlingar och medicin. Var på vidarkliniken men fick inte mycket bättring. Väntar nu på specialist för min smärtor. Opererat ut två visdomtänder och fått enorma komplikationer.

Psykiskt både upp och ner

Ångestdjävulen har varit himla jobbig. Har haft en del hypomana perioder. Spårat ur någon sväng men tagit mig upp igen. Duktig som jag är ;-) har jag drogat ner mig och sovit för att landa. Det har gjort att jag inte kraschat fullständigt ner i djup depression utan bara varit nere och vänt.
Sömnen är dock ett kapitel för sig själv. Verkar inte bli någon ordning på alls.
Att jag slutade röka har gjort att jag har betydligt mycket mindre ångest.
Helgerna var inte lika jobbiga i år. Klarade både jul och var vaken på nyår vilket inte har skett på flera år.

Övrigt
Vet inte vad som är det bästa, att jag blev rökfri eller att jag vågade mig ut på lydnadsplan alltså trotsade ångestdjävulen.

Fick igenom min sjukersättning och en stor sten föll från mina axlar.

Slutat med blodtrycksmedicin eftersom trycket blev bra när jag slutade röka.
Blivit moster igen till en liten kille.
Dragit igång projekt renovera hemma dvs. som projektledare. Blev lite mycket men det blir nog bra till slut. Just har vi ett kök som består av en micro, kaffebryggare och kokplatta
Haft både lånehund och kollohund här under hösten.
Jobbat på rörlighet på hunden träning och stretching. Tävlat en del, ömsom vin och ömsom vatten som resultat. Hon verkar ha klarat sig från men av påkörningen av traktorn. Peppar, peppar, ta i trä.

Kort sagt så har 2012 trots allt varit betydligt bättre än 2009-2011.
Jag hoppas nu att 2013 blir ännu bättre.