måndag 30 december 2013

Komplikationer

Allt som vi hoppades på inte skulle hända hände, nästan
Hunden blev dålig, fick rikliga flytningar. Fick tag på en veterinär som kunde göra ultraljud närheten. En fantastisk människa som var otroligt duktig med hunden. Allt gick att göra utan sedering, lugnt och sansat hemma på hennes köksgolv.

Hunden hade haft foster dvs från den första parningen alltså hade aldrig sprutorna varit nödvändiga. Hunden hade dessutom livmoderinflammation (detta en komplikation efter abortsprutorna) som vi förhoppningsvis tog på ett tidigt stadie med hjälp av penicillin, trodde vi för idag såg jag tendens till flytningar igen efter endast 2 dagar efter avslutad kur. Har vi otur så måste hon operera bort den inom en snar framtid. Framförallt om hon inte paras nästa löp då risken är mycket hög att hon får livmoderinflammation igen. Hunden har dessutom fått serom, stort som en apelsin i nacken där sprutorna gavs.

Pratat med veterinären så nu är det bara att hålla stenkoll på temp, flytningar och på att seromet inte ändras.

Mentalt så mår hon lite bättre men litar inte helt fullt ut på mig än och har svårt att släppa mig ur sikte då hon tror att jag ska försvinna. Strykrädsla och skotträdsla sitter i men hon törs vara ute själv på tomten nu.

Maten har varit jättejobbig. Hon mår illa och vill inte ha, också en komplikation av sprutor och dräktighet. Försökt lura i henne på alla sätt men fått i henne ytterst lite i förhållande till vad hon behöver. Hon är ju en stor tjej men har gått ner 5-6 kg sedan innan vi åkte på semester.

Hen som hade hand om henne orkar jag inte ens skriva om nu men jag kan säga lite kort att hen skrev först ett sms med början av en "ursäkt". Jag svarade vänligt att hunden inte mår bra. Detta var innan livmoderinflammationen. Sen kom ett långt bortförklarande skitmail och då blev jag arg och ringde upp och talade om hur dålig hunden var. Trots min ilska var jag lugn och saklig.

Nu ber jag till högre makter att allt går vägen. Orkar inte mer skit nu.
Har sovit bort de senaste dagarna i stort sätt.
Fullkomligt utmattad av oro, ångest, ledsenhet över de förlorade valparna och hundens hälsa samt de vanliga med julen, barnlösheten.

4 kommentarer:

  1. Men stackars, stackars dig och din hund, jag lider så med er. Hoppas att antibiotikan tar. Personligen hade jag ändå gjort kastration nu faktiskt, trots att du hoppas på valpar efter henne så är hennes liv ju värt mer än riskerna för en framtida inflammation. Tyvärr kan de få pyo när som helst under året så att även om hon paras kan hon ju ändå få pyo senare, om du inte tänkt kastrera ändå då? Jag kommer troligen aldrig mer skaffa tik pga alla potentiella komplikationer. Uzie var ju skenig halva året i princip. Stor kram, du får hojta om du vill prata av dig eller så. Du kan maila mig på snuzie(at)live.se eller posta en kommentar i bloggen så låter jag bli att posta den bara. KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Jenny!
      Jag har inget att säga till om innan den sista mars när leasingavtalet går ut. Men blir hon ordentligt sjuk så ryker livmodern oavsett om vi har ett kontrakt eller inte. För som du säger är hennes liv mer värt än alla valpar i världen.
      Tack för att du bryr dig <3
      Kram Lisa

      Radera
  2. Det skulle väl vara en j*la skam om idioten som leasade hunden hade en åsikt om huruvida du kastrerar eller inte, med tanke på att det är hens fel att det ens hände från början. *arg* Jävla människa, rent ut sagt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hen har ingen åsikt enligt SKK juridik. Hen kan inte säga något, så om det blir akut så blir det operation om veterinären säger så annars bryter jag mot djurskyddslagen.

      Radera