Från toppen till botten

Ursäkta långt och rörigt inlägg men jag är så ledsen, besviken, arg, upprörd, förbannad och ångestfylld så jag håller på att gå i bitar.

Kommer hem från två veckors välbehövlig semester med min man då vi firade min 40 års dag. Vi hade det underbart och hittade tillbaka till varandra. Jag mådde bra både fysiskt och psykiskt.

Åker för att hämta hunden och då får jag en rejäl käftsmäll. Hade känt på mig att det inte hade gått jättebra men nu fick jag skit för allt som hänt. Innan vi åkte påbörjade vi min önskedröm att få valpar efter henne. Så på avlämningsdagen parar vi henne och det går jättebra. Åker iväg med en känsla av att nu så är det min tur, att allt bli bättre.

Hör av mig via telefon 2 ggr och får höra att hon inte äter så bra och blivit panikslagen då de spränger i närheten och hon är skotträdd. Skickar sms flera ggr utan att få några svar. Får något kort svar någon gång men inte mer.

Tillbaka till när jag hämtar henne. Efter en jobbig flygresa och natt då jag hade matförgiftning så var jag inte särskilt pigg utan ville bara hämta hem henne och sedan åka hem och sova.

Det första jag får höra är hur mycket tid har du? Inte så mycket sa jag och förklarade om matförgiftning. Nähä säger hen, då tar jag bara det viktigaste. Ska du eller jag åka och spruta henne? Jag, va?!
Ja, hon har blivit tjuvparad av en annan hanne 15 dgr efter första parningen. Jag sa jag tar det eftersom jag såg hur dåligt hon mådde samt att jag kände att hen bara ville ha oss därifrån.

Hen berättar dessutom att min hund ställt till en massa bekymmer, vilket mycket kan hänröras till hennes skotträdsla (anser jag) som inte hen stöttade min hund i utan snarare blivit förbannad på henne. Hunden att hoppat in där hon inte fick vara så saker gick sönder, försökt nypa en katt, gnällt, inte tordas gå ut och kissa själv osv.
Det hade varit så överjävligt så att hen skulle aldrig mer ta en inackordering.
Hen hade dessutom haft massor att göra så hundarna hade fått vara mycket själva, vilket inte hjälper en panikslagen hund.

Tjuvparning, att folk inte kom och hjälpte henne, för mycket att göra på jobbet, utställning, andra inackorderingar som varit jobbiga, ja allt var mitt och min hunds fel.

Jag åker iväg helt knäckt och försöker få tag på en veterinär så fort som möjligt så vi kan spruta henne och det görs.
Dagen därpå vaknar jag upp med Ångestdjävulen från helvetet. Verkligheten kom i kapp mig och jag kände mig totalt orättvisst behandlad och min hund mådde verkligen dåligt. Drömmen var krossad.
Klarar inte att åka till veterinären själv för nästa spruta pga för hög ångest. Får tag på en granne som kan köra mig så att jag kan ta stesolid.

Nästa morgon samma ångest och fortfarande en hund som varken vill gå ut eller äter. Ringer hen för att höra vad som egentligen har hänt. Hen hänvisar till ovanstående och säger dessutom at hen aldrig vill ha med mig mer att göra. Blir helt chockad. 12 års vänskap åt skogen. Frågar varför, jo för att jag inte hade tid att stanna på måndagen samt inte erbjudit mig att betala för abortsprutorna.
Hunden var utleasad till hen som avelstik plus att jag var borta, alltså är det inte min kostnad att ta. Ang. att jag inte kunde stanna så förklarade jag återigen att jag var sjuk och då säger hen, du är ju alltid sjuk. ja, jag lever med kroniska sjukdomar. Hen säger, du kanske skulle börja se dig själv som frisk istället.

Försöker diskutera lugnt och sansat men hen vill inte prata utan säger att jag har bestämt mig och presenterna jag kom med skulle hen skicka tillbaka.

Når på eftermiddagen en annan veterinär som kan göra ultraljud för att kolla om det finns några foster kvar. Vi har ett långt samtal och hon förklarar för mig att hunden inte borde ha fått några abortsprutor då det är hög risk för komplikationer. I och med att det var så långt tidsspann mellan första och andra parningen hade man sett vid dag 25 efter första parningen om det blivit några foster och hade de det så hade det varit omöjligt att det blivit några andra parningen. Detta borde hen vetat då hen fött upp hundar i snart 30 år. Nu tror jag faktiskt att det är så att hen ändrat sig och skyllt på tjuvparning, känns så i alla fall.

Är så förbannad över att hen har fått mig att må så fruktansvärt dåligt.
Förbannade över att hon utsatt min hund för abortsprutor och förmodligen varit dum mot henne då hon känns strykrädd.
Panikångesten har varit en faktum hela veckan och jag har fått jobba stenhårt för att inte bryta ihop. Jag har även varit tvungen att ta stesolid eller oxascand varje dag då ångesten har blivit överdjävlig och jag måste klara vardagen.

Hunden törs nu gå ut och kissa själv men äter dåligt. försöker vara som vanligt med rutiner och sånt och hoppas att jag får tillbaka hennes förtroende.

Idag kommer folk för att fira min dag och jag kan säga att jag har inte den minsta lust men det kanske blir bra om jag får något annat att tänka på.