Boven i dramat?

Varför känner jag mig alltid som boven i dramat när jag talar om hur jag känner, står upp för mig själv och de mina?

Efter över en vecka utan att jag hört något från dem som skulle låna min hund får jag ett meddelande via FB. Har din hund börjat löpa?

Alltså vi har inte beslutat något eller skrivit papper. Inte heller diskuterat igenom allt eftersom hon inte ville diskutera när hon var här.

Jag har inte ens fått ett tack för att jag ställde upp och hade dem här en hel helg inkl. deras 4 hundar som de inte ens hade frågat om det var ok att ta med.

Jag bad henne ringa upp och de gjorde hon och jag förklarade hur jag kände. Lugnt och sansat utan hårda ord eller beskyllningar utan utifrån ett jag perspektiv.

Att jag inte tänker låna ut min hund då det känns som om hon inte kan få det lugn som hon behöver före och efter valpning.
Tog även upp att i och med att hon inte ville diskutera något när de var här förutom kostnader så känns det inte bra. Kan man inte prata innan så hur blir det då när man väl har satt igång processen.

Hon sa att hon inte ville diskutera för hon var rädd för bråk och missförstånd. Alltså ursäkta mig men vi är inte 15 år tänkte jag då. Kan man inte diskutera som vuxna människor, skilja på sak och person..

Hade hon bara visat lite god vilja och engagemang när de var här så hade jag kanske lånat ut henne men utan engagemang, nej.

Kontentan var i alla fall att jag sa nej till att låna ut min hund och detta med sorg i hjärtat för då blir det inga valpar för henne.

Nu har hon lagt ut en status på jävla FB som handlar om detta. Inga namn nämnda men jag vet ju vad saken handlar om och nu är det så synd om henne.