Varför kan jag inte hålla käft?

Jag är en sån jävla knäppskalle. Stod faktiskt ut hela midsommarafton med min familj, var till och med trevlig. Men sen på kvällen när de var trötta fick jag för mig att vi, gubben och jag skulle gå till grannnen.
Uppslutten och med alldels för mycket vin i kroppen så sitter jag sen och berättar för okända människor om mitt liv och mina sjukdomar. Nu vet väl hela byn om det antar jag. Skit också.
Sen var ju resten av helgen förstörd eftersom jag var helt slut i kroppen av att hålla igång.
Gubben skitsur, jag förbi av trötthet och hunden med våteksemet från helvetet.

Boendestödet

Nu har jag pratat med biståndshandläggaren på kommunen. Hon säger att det bara ska fungera med den hjälp jag behöver. I augusti ska vi ha ett möte med dem och försöka få ihop det, under tiden får jag vara utan.
Hoppas bara att det blir en lösning som funkar.

Törs inte berätta

Vill bara berätta för folk hur jag egentligen har det men jag törs inte.
Vill skrika ut min sorg och förtvilan över mitt förlorade liv.
Att jag har ett par psykiska sjukdomar, att kroppen är slut, att jag är ensam, att jag inte orkar mera snart.
De jag trodde stod nära och som vet har dragit sig undan.
Därför törs jag inte berätta.

Berg och dalbana

Sedan jag slutat med medicinen har det varit en jävla berg och dalbana psykiskt, från djupaste förtvilan med hög ångest till att faktiskt kunna känna mig "normal" under korta stunder.
Jag skrattar spontant, gråter, blir arg och har känslor jag inte haft på flera år.
Kroppen däremot mår skit. Vet inte vad som är bäst, må psykiskt skit eller ha ont. För tillfället är nog mest värken som gör mig knäpp.

Skilja på kropp och själ går inte!

Jag blir så förbannad! Jag har haft boendestöd av och till under 2,5 år. Bytt folk flera gånger och nu har jag haft ett par paragrafryttare. Dem gör inget extra eller ser vad som behövs göras, alla initiativ ska komma från mig.
Periodvis är jag så pass dålig att jag knappt klarar att gå eller har kronisk migrän pga. fibron.
Jag är inte den som ber om hjälp så ofta utan försöker bita ihop och bara göra det som absolut måste göras. Dvs. äta och ta hand om hunden.
De anser inte att de ska hjälpa mig med typ andra saker tex. ta bort det mest akuta dammråttorna eller hjälpa mig att laga mat (trots att detta står i mitt beslut). I så fall ska jag ha hemtjänst säger de men jag behöver ju även någon som kan hjälpa mig med den sociala och psykiska delen.
De verkar inte förstå att mitt mående både psykiskt och fysiskt går upp och ner och mitt behov av stöd är olika. Bara för att jag är verbal och försöker innebär det inte att jag mår bra.
Jag har tagit upp det med dem flera gånger men det verkar ju inte gå in. Har till och med bett psykologen prata med dem men utan resultat.
I tisdags så förklarade jag återigen mina behov men då säger, ursäkta mig, dumkärringen att vi får väl avsluta eftersom du mår så fysiskt dåligt. Därefter så frågar hon om jag har självmordstankar och jag svarade att det har jag haft mer eller mindre sedan nov men jag göra inget pga. min livlina, hunden. Ja, du får väl kontakta NOA om det blir värre och så avslutar vi nu. Jag pratar med handläggaren så får hon ringa dig.
Så jävla oansvarigt.