Medicinstopp kanske

De senaste dagarna har varit förjävliga. Flera har varit mycket oroliga för om jag ska orka och det undrade jag själv också. Hade jag inte haft hunden hade jag förmodligen inte skrivit nu.
Nästan ivägtvingad kom jag till läkaren i morse. Vi beslutade att jag skulle trappa ner och ta bort Lyrica och Tryptizol eftersom de inte har någon effekt på mig trots maxdos av Lyrica.
Det känns bra, nu kanske jag kan få reda på vad som är mina sjukdomar, biverkningar av medicin och vad som är jag i allt det här.
Kravet var dock att jag sover dvs. ta sömntabletter om jag inte gör det och vid hög ångest ta Oxascand i låg dos.
Sedan ska vi se vad som händer när tabletterna är ur kroppen. Jag har inte varit medicinfri förutom ett par veckor på nästan 11 år och provat nästan alla preparat på marknaden genom åren utan större effekt.
Jag har dock ett par alternativ kvar om det inte funkar, Valdoxan och Litium.

När gråten fastnar i halsen

Måndagar är mina värsta dagar.
Jag är ensam när mannen åker och jobbar borta hela veckan. Jag försöker planera in saker att göra men jag kan inte komma iväg. Känner mig misslyckad när jag inte klarar att ta mig ur sängen.
Försöker ta in att måndagar är just så här för mig och att imorgon är det bättre för så brukar det vara.
Gråten fastnar i halsen och ångestdjävulen river i mitt bröst.
Måste ta mig i kragen och gå på prommis med hunden.
Jag vet att det inte är hela världen om hon får vara på tomten idag, 2000 kvadratmeter inhängnat men jag vet att det förmodligen kommer att kännas bättre om jag kom ut.
Jag säger åt mig själv, Gå upp nu!!! Ut och gå i solen som en "normal" människa.
Men jag vet inte var jag ska hämta kraften.

Hur hjälpa?!

En ytligt bekant till mig har ätstörningar. Jag upptäckte det genom att läsa hennes blogg.
Till en början var det bara små tecken. Bilder på otroligt smala människor, prat om mat hit och dit mm. Sedan skaffade hon en till blogg, hittade den under hennes profil så den var lätt att hitta.
Hon skriver i sin vanlig alldaglig blogg och sedan i den här mycket utlämnande, "sjuka" blogg.
Jag har försökt prata med henne men hon slår bara bort allt och när jag hittade denna nya blogg kände jag att jag måste reagera. Jag har kontaktat hennes pojkvän som är kompis med min man och berättat för honom om vad som pågår. Han har förstått att något inte står rätt till men vet inte hur han ska göra. Förslag någon? Hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp?

Ångestdjävulen slår till

Jag är så less. Nu har Ångestdjävulen slagit till med full kraft igen. Skakar i kroppen och bröstet känns som om det håller på att slitas sönder. Kan inte ta en oxascand då jag ska köra bil om en timme och jag kan heller inte avboka så att jag kan vara hemma. Skit också. Ska livet verkligen vara så här?! Vet inte om jag orkar med det då.