Min bettskena gick bara tvärt av igår kväll när jag skulle borsta den.
Skit också kommer att kosta multum att ordna en ny. Jag är i väldigt behov av att använda bettskena. Stressen och ångesten gör att jag gnisslar tänder. Jag har gnisslat sönder mina framtänder så de är alldeles kantiga och saknar bitar. Huvudvärken och nackvärken blir ju inte heller bättre utan bettskena. Ska lämna in den idag och jag håller tummarna att de kan lag den för annars blir det dyrt.
onsdag 23 februari 2011
tisdag 15 februari 2011
Medicinhöjningar
Jag är så less på dessa medicinhöjningar. Tröttheten är förlamande och kilon läggs till, två kilo för varje höjning vilket nu är 8 kilo plus.
Det positiva är dock att ångestdjävulen bara sitter och kilar lite i bröstet vilket är en väsentlig skillnad mot för tidigare då jag skakade av ångest var och varannan dag.
Det positiva är dock att ångestdjävulen bara sitter och kilar lite i bröstet vilket är en väsentlig skillnad mot för tidigare då jag skakade av ångest var och varannan dag.
fredag 11 februari 2011
Sova
Jag önskar att jag kunde få sova en hel natt. Inte vakna flera gånger, drömma hemska mardrömmar och vrida mig i ångest. Jag önskar att någon gång skulle kunna få vakna pigg, utvilad och glad. Att kunna se framemot dagen och känna glädje.
onsdag 2 februari 2011
Bitter
Varför kan man åka flera gånger till vår hemstad långt bort och inte kunna ta sig 5 mil till mig? Jag känner mig återigen så bortglömd.
Detta är en kompis som jag har haft sedan jag var tonåring. Vi har funnits för varandra i alla år men sedan jag låg inlagd och fick min diagnos i februari 2010 så har vi setts en gång. På sjukhuset hälsade hon på en gång under de ca 3 + 6 veckorna jag var där fastän hon hade nära dit.
Jag känner mig så sviken. Pengar går att låna men inte ta sig tid att träffas trots att jag föreslagit att jag kan komma till henne.
Ja, jag är bitter! För när jag inte är samma person som jag var för några år sedan så verkar det inte passa. Jag har kört över mig själv så länge och så mycket och nu väljer jag en väg för att bli frisk och hel igen. Det innebär att jag inte längre tänker spela teater och ställa upp för alla i tid och otid utan i första hand ta hand om mig själv. I och för sig har jag ändå funnits för henne men hon finns ju inte för mig.
Egentligen skulle jag vilja ställa henne mot vägen och fråga varför och vad jag har gjort för fel men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon väljer bort mig helt men som psykologen säger "Det verkar ju redan som om det är så".
Törs inte fråga men jag vet att jag måste för att gå vidare och inte var så ledsen och bitter.
Detta är en kompis som jag har haft sedan jag var tonåring. Vi har funnits för varandra i alla år men sedan jag låg inlagd och fick min diagnos i februari 2010 så har vi setts en gång. På sjukhuset hälsade hon på en gång under de ca 3 + 6 veckorna jag var där fastän hon hade nära dit.
Jag känner mig så sviken. Pengar går att låna men inte ta sig tid att träffas trots att jag föreslagit att jag kan komma till henne.
Ja, jag är bitter! För när jag inte är samma person som jag var för några år sedan så verkar det inte passa. Jag har kört över mig själv så länge och så mycket och nu väljer jag en väg för att bli frisk och hel igen. Det innebär att jag inte längre tänker spela teater och ställa upp för alla i tid och otid utan i första hand ta hand om mig själv. I och för sig har jag ändå funnits för henne men hon finns ju inte för mig.
Egentligen skulle jag vilja ställa henne mot vägen och fråga varför och vad jag har gjort för fel men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon väljer bort mig helt men som psykologen säger "Det verkar ju redan som om det är så".
Törs inte fråga men jag vet att jag måste för att gå vidare och inte var så ledsen och bitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)