Summering av 2011

Det har varit ett kort sagt bipolärt år.
Ett väldigt pendlande i både fyskiskt och psykiskt mående. Svart eller vitt men också några normala dagar.

Sedan jag slutade med mediciner i påskas så har jag helt klart varit blivit piggare, gladare, kan faktiskt skratta spontat nu och inte gått så djupt ner i depression däremot har ångesten blivit värre.
Men på det hela så mår jag bättre utan medicin.
Anledningen att jag inte äter någon medicin förutom vid behov och för att sova är för att under alla år så har jag ätit mig igenom allt vad marknaden har att erbjuda utan större resultat. I början har det varit något bättre för att sen bli betydligt sämre. Jag har också haft väldiga biverkningar med alla mediciner. Läkarna tror att jag är medicinresistent.

Jag har utmanat mig själv under året genom att komma utanför dörren mer, såsom hundutställningar, hundpromenader i grupp, varit på bröllop, åkt bort själv och hälsat på vänner och idag ska jag faktisk försöka gå på nyårsfest.
Det kräver otroligt mycket av mig och ger mig svår ångest, mer värk men efteråt har jag blivit stärkt och kännt mig nöjd med att klara av det.

Kroppen har dock bråkat jättemycket i år, nytt diskbråck i nacken förutom tidigare skador och fibrokropp.
Hunden har också varit väldigt sjuk och det tog mycket på mig.

Jobbar nu vidare för att acceptera mitt mående och mig själv och hoppas att det kan bli ännu bättre.

Önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år.
Många kramar Lisa

Är det så här det ska vara nu…

Existentiell ångest, begynnande 40 års kris eller vad handlar det om.

Dagen innan julafton fick jag beskedet att min syrra väntar sitt andra barn.

Jag är jätteglad för deras skull men samtidigt kommer min längtan och sorg upp till ytan. Avundsjuk är jag också för jag vill också bli mamma.

Verkligheten gör att detta inte är möjligt. Min kropp är så trasig att det inte fungerar. Många säger att det blir nog bättre när du blir gravid. Kanske det, men sen är det ju resten av barnets liv. Att inte kunna hålla sitt barn pga svåra smärtor.

Detta är en stor sorg och just under stora högtider så blir det extra påtagligt då vi för det mesta firar själva. Tänker att är det så här det ska vara nu och för all framtid. Känner mig väldigt ensam och utsatt trots att jag har min underbara man och hund.

Borde vara nöjd

att det gick hyfsat i jul men det är jag inte.
Var ju en mycket bättre jul än 2009 och 2010 som firades i ett töcken av depression. Har inte många minnen alls av dessa jular.

Har ingen ork att skriva mer just nu för det snurrar för mycket i hjärnan men jag har massor som jag borde få ner för min egen skull. Ska till min samtalscoach idag och hoppas att det klarnar så pass mycket att jag kan formulera mig.

God Jul

önskar jag er alla och hoppas att våra "psyken" håller sig lugna
så att vi alla får fira en fröjdefull jul.

Många kramar Lisa

Ångestdjävulen bråkar

Det är tuffa dagar just nu.
Tidigare år har jag mest varit deprimerad under vintermånaderna och allt har varit som i ett töcken.
I år är det inte riktigt så. I år är ångesten värst.
Det känns som om hela bröstet håller på att gå sönder och den lilla ångestdjävulen äter upp mig inifrån.
Svårt att koncentrera mig. Kan inte ens se på TV. Allt bara fladdrar och kryper.
Konstiga tankar kommer på nätterna när jag inte kan sova. Det är värst då.

Mina tankar

idag går till Jenny som förlorat sin mamma.
Tänker på dig vännen.
Många kramar Lisa

Trött men nöjd

Det gick över förväntan!
Lite high chaparall i början men sen var det helt ok.
Vaknade dock i morse av en katt som kissade på mina fötter, han tyckte nog att det var dax för oss att åka ;-)

Gråmulet nojande

Sovit hyfsat i natt. Har mer energi men också mer ångest. Får ta det onda med det goda.
Till veckan ska jag försöka ta mig iväg till en vän ett par dagar tillsammans med hunden.
Nojar redan över allt som kan gå fel.
Tänk om hunden äter upp hennes katter? Min hund älskar katter och helst att jaga, blir som en annan hund då hon ser en katt. Blir stendöv och väldigt upphetsad.
Å andra sidan perfekt träning men inte så avslappnat för mig.

Svart eller vitt

Är det fler än jag som bara ser saker och ting i svart eller vitt?
Antingen mår man bra eller så mår man skit.
Önskar nog att livet kunde vara lite mer grått ibland.

Jag har upptäckt att mitt minne är otroligt dåligt eller så förtränger jag både bra och dåliga dagar.
Måste bli bättre på att dokumentera men krav på mig själv gör det svårt att skriva.

Ha det så bra som det går där ute.
Uppskattar allt stöd som jag får.
Kram Lisa

Ögonen svämmar över

Grymt mycket ångest. Har varit så tufft under hela hösten.
Har inga resurser kvar. Mår kroniskt illa o har svårt att sova.
Ser inte fram emot något.
Att det är jul snart känns bara jobbigt.
Hoppar över att ha glögggfest i år.
Tänker bara göra det viktigaste till jul som typ skinka.

Hemma

Gubben hemma från sjukhuset igen.
Uppvätskad och med kraftiga värktabletter.
En elak magbakterie hade han fått och blir hemma från jobbet i 1 1/2 vecka till.

Ska nu försöka läsa i kapp mig på allas bloggar.

Totalt misslyckat

Vi hade väntat oss en mysig, lyxig resa men icke.
Hotellet var en katastrof med både mat och boende men det är inte det värsta.
Gubben blev väldigt sjuk på onsdagen efter endast 2 dagar tillsammans i värmen. Hög feber, diarre och kraftig huvudvärk. Han blev liggande resten av veckan på hotellrummet.
Var till läkare på lördagen och fick lite medicin och han blev något bättre.

Väl hemma efter flygresan från helvetet i stormen så blev han bara sämre och sämre. Kunde inte behålla någon vätska och inte sova på två dygn pga kraftig huvudvärk.
I går körde jag in honom till sjukhuset och där blev han kvar.
De vet inte vad det är. Får se om de har något svar efter ronden idag.

12 timmar kvar

tills vi ska åka till flyget.
Har packat färdigt. Nu gäller det bara att hålla ångesten i schack så länge.
Blir ingen koll av datorn på hela veckan så vi hörs när jag kommer hem.

Tack snälla för att ni håller tummarna och stöttar mig.
Kram Lisa

Jobbar hårt

med min ångest. Har haft flera panikångestattacker den här veckan.
Vet att det är för att jag ska åka bort.
Det kommer ju att gå bra mest troligt. Hunden kommer inte att dö eller bli sjuk när jag är borta.
Jag och gubben behöver verkligen komma bort och hitta varandra igen.
Bort från all vardag och allt skit runt mina sjukdomar.

Håll tummarna för mig att jag kommer iväg!
Kram Lisa

Måste

packa, skriva listor till hundvakten, äta något osv.

Jag orkar ingenting. Förlamande trötthet och svåra sömnstörningar just nu.
Rätt stressad över att åka bort. Vill och vill inte.

Modiga Carola

Läs Carolas blogg om hur hon vågade ta upp saker som inte fungerar på psykavdelningen

http://www.leva.nu/Bloggar/Alla-bloggar/Leva/Mamma-Med-Diagnos/Inlagg/?BlogEntry=20693

Grå, gråare, grått

Pensionärsklubben vaken före fan igen. Lyssnat på Ring så spelar vi.
Så grått ute, har inte sett solen på flera dagar, inte konstigt att man aldrig blir pigg.
Ska tvinga mig in i duschen och tvätta håret vilket är skitjobbigt när armarna bara domnar men det måste göras i dag, flötig som tusan i skallen.

För övrigt kanske jag borde börja gå igenom vad jag ska packa.
Vi ska åka på semester för första gången på tre år om två veckor.
Ser både framemot och bävar. Har jobbigt att lämna hemmet när jag har mycket ångest men vet att det brukar bli bättre så fort vi kommer iväg.
Hoppas jag får se solen då och samla energi.

Snurr och surr i huvudet

Lite piggare i knoppen, lätt hypoman, svårt att koppla av.
Dock är inte kroppen med på detta.
Önskar det, har så mycket jag vill men jag är fjättrad i soffan eller sängen.
Vill vara frisk och pigg, orka med livet.

På lådan idag

Nu ska ansökan till FK in. Har gjort den färdigt efter mycket slit.
Ska lägga den på lådan idag och sen är det bara att hålla tummar och tår för att FK är humana.
Lär ju må mer skit innan jag får besked och det dröjer väl ett antal månader.

Höstdepp

Kryper på mig, ångestdjävulen. Trött så trött men hjärnan kan inte koppla av.
Vi är många nu som kämpar mot höstens demoner, ser det när jag läser andras bloggar.
Inte upplyftande men ändå skönt att inte vara ensam om detta.

Oron över FK och ansökan om sjukersättning ligger över mig. Börjar bli väldigt påtaglig nu när tiden för inlämnande närmar sig. Väntar bara på LoH från husläkaren, undrar vad hon skriver, om det stämmer.
Psykläkaren hade i alla fall skrivit ett väldigt bra intyg men man vet ju inte hur FK ställer sig till detta.

Nytt diskbråck?!

Jag är så jävla dålig i nacken.
Kan inte röra mig utan att jag nästan skriker, armarna domnar bort och huvudet dunkar.
När ska allt skit ta slut?! Är det inte det ena så är det andra eller tredje.
Sjukgymnasten misstänker nytt diskbråck, måste försöka nå läkaren imorgon.

Frossa och illamående

Har tagit bort mina Imovane sedan i torsdags.
Undrar hur länge frossa, svettningar och illamående ska sitta kvar.

Vill helst inte äta dem men under en period har jag varit tvungen för att överhuvudtaget kunna sova då mitt hjärna har gått på högvarv. Önskar bara att avvänjningen kan gå lite snabbare. Mår verkligen pyton.

Nytt från Hjärnkoll

Utbredd diskriminering av personer med psykisk ohälsa

Hjärnkoll - 2011-10-07 00:04

Den upplevda diskrimineringen av personer med psykisk ohälsa är störst från vänner och familj samt psykiatrins personal. Två av tre hemlighåller sina psykiska problem för sin omgivning. Det visar en ny undersökning om diskriminering av personer med psykiska ohälsa från kampanjen Hjärnkoll. Studien släpps i samband med FN:s World Mental Health Day den 10 oktober.

Undersökningen, som genomförts av Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI), visar att ca hälften av de tillfrågade upplever sig diskriminerade av sin familj och var tredje av sin partner. Drygt hälften anger att de blivit diskriminerade av den psykiatriska vården.
– Det finns många fördomar och mycket skam kring psykisk ohälsa. Det gäller även bland anhöriga och personer som lever med sin diagnos, säger Hjärnkolls projektledare Rickard Bracken. För att få till en förändring behöver vi prata mer öppet kring dessa frågor.  
Måndag den 10 oktober i samband med FN:s World Mental Health Day belyses det växande folkhälsoproblemet psykisk ohälsa vid en rad manifestationer över hela världen.

Några resultat från undersökningen

• 69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.
• 54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
• 50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem. 
• 47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
• 79 % anser att de kunna använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering

Läs mer på www.hjarnkoll.se

Tidslinje

I måndags fick jag lära mig något bra, att göra en tidslinje.
När man får ner det på papper så är det inte konstig att se att jag faktiskt har haft över 5 veckors hård psykisk press. Klart att jag inte blir pigg på 2 veckor som har gått sedan dess. Det kanske tar lika länge eller längre att hamna något sånär på banan igen.
Tidslinjen var bra att se så jag sätter saker och ting i perspektiv, vilket är lätt för mig att glömma.

Smärta

De senaste veckornas slit har tagit ut sin rätt.
Jag är så sjukt trött och smärtan i kroppen och nacken är olidlig.
Det enda jag kan göra är att försök gilla läget och vänta ut detta men det känns tungt.

Friskskriven

Har varit till veterinären idag igen, 7:e gången på tre och en halv vecka.
Han var jättenöjd med hunden och friskskrev henne.
Hon måste fortfarande ta det lugnt eftersom hon tappat så mycket muskler och kan skada sig om hon röjer runt i skogen men hon får vara lös på tomten, sova utan tratt och strumpor, så skönt!

Nu ska jag vila och slappna av, behöver inte ha jour 24/7.
Jag behöver återhämtning annars går jag in i mörkret.

Veterinär och doktor

Gårdagen ägnades först hos veterinären där vi tog bort drän och morfinplåster.
Såg bra ut men hon har fortfarande väldigt ont. Nästa besök på onsdag.

Jag själv var hos smärtläkare för att min nacke krånglar så mycket. Röntgen gjordes i december och då sa de att jag bara hade ett litet diskbråck men ack så fel. Diskbråcket är väldigt stort så det är inte konstigt att jag mår skit med migrän och domningar i armarna. Operation är inte att rekommendera för risken är att jag blir ännu sämre. Alltså självläka, det kan ta år.

Humöret är sådär. Håller mig hyfsat balanserad men tröttheten påverkar mig enormt.

Vad är lärdomen?!

In med hunden igår igen. De var tvungna att öppna henne igen. Serom dvs sårvätska mellan underhudsfettet och musklerna, inte det vanligaste stället så det var inte konstigt att det inte kom ut ur dränet.
Stockholms blodbad och stora smärtor i natt. Nu verkar det ha lugnat sig men hon har väldigt ont, mycket mer än första gången.

Jag tror ju att man ska lära sig något i allt som händer men undrar jag vad är lärdomen med detta?!
Tycker att det har varit lite väl mycket för oss de senaste 3 veckorna.

Skit och pannkaka

Nu ger jag snart upp. Trodde verkligen att det gått vägen med operation och allt och då sväller fröken upp i buken. In och tömma sårvätska, två dagar senare samma visa igen. Denna gång fick hon drän inopererat i magen.
Rann så bra första natten men sen var det stopp igen. Har försökt spola med koksalt men får varken in eller ut så mycket. Bulle på magen igen. Måste nog ringa veterinären idag igen för att fråga om råd.

Det går

Fick lite avlösning av gubben i helgen så jag har fått sova men trötthet och smärta börjar ta ut sin rätt.
Tuff vecka men över lag har jag klarat det bra. Har inte nojat så mycket och har inte sökt allt jag kan hitta på Internet ang. hundens sjukdom.
Starkt jobbat av mig faktiskt. Det brukar annars vara ett sätt att både lidra och spä på min ångest.

Hunden är pigg igen, stygnen tas på onsdag men innan dess är det passning så hon inte kliar upp dem.
Tubsockar på bakbenen och krage på natten, vilket hon absolut inte gillar så hon sover dåligt.

Tack alla som stöttar mig!

Min skrutta

Min lilla skrutta har varit så tapper. Hon kom hem nyopererad i söndags kväll och det har inte blivit mycket sömn sedan dess. Hon fick ingen smärtmedicin pga tarmen men hon har klarat det bra.
Det var skitjobbigt med att få henne vätska och mat men efter det första 1 1/2 dygnet så har det vänt och idag är mycket bättre.
Jag har framförallt hanterat allt balanserat för första gången på väldigt länge. Jag är så nöjd med mig själv.

Att hantera krissituationer

När saker fullkomligt är kris, akut, så kopplar min autopilot på.
Min hund blev jättesjuk i helgen och vi var tvungna att åka vetrinären och operera henne.
När beslut ska tas och det handlar om akuta situationer som verkar det som att jag KAN och VET hur jag ska handla. Det känns betryggande.

Nu är hon hemma igen men jag har väldigt svårt att få i henne vätska.
20 ml sprutor med vätska stup i kvarten. Är inte så orolig över att hon inte äter men vätska måste hon ha eftersom hon har en inflammerad tarm.
Trött och orolig med ångestdjävulen kliande i bröstet men jag verkar förfarande kunna handla.
Får kämpa på och hoppas att någon kan komma och avlösa mig eftersom hon behöver passning 24/7.

Röster från brittiska mentalsjukhus

Glad för det lilla.
Man får ju vara glad att man inte levde som "psyksjuk" i efterkrigstidens England. Fruktansvärd dokumentär på SVT.

Jag är helt utslagen men hjärnan går på högvarv.

Ska livet verkligen vara på detta sätt, ska jag behöva leva så här i typ 40 år till.
Det orkar jag inte!!!

Önskar mig ett mirakel som gör att jag kan göra det andra kan dvs. jobba, ha ett familjliv, orka träffa folk, renovera osv.
Här får jag vara glad om jag får i mig mat, kommer ut på promenad och duschar.
Vad ska jag göra? Inget hjälper.

Helt slut

Varför tar jag på mig för mycket?!
Jag är ju faktisk hemma för att jag inte har kropp och psyke som inte orkar med för mycket.
Nu har jag gjort igen, varit för snäll, ställt upp och jag kan inte backa nu för det finns ingen annan som kan göra det.
Stor påminnelse till mig själv;
TÄNK EFTER FÖRE!
VAR SNÄLL MOT MIG SJÄLV I FÖRSTA HAND!

Att tänka på

♥ Den som vill dig något, KOMMER till dig.
♥ Den som bryr sig om dig, HÖR av sig till dig.
♥ Den som saknar dig, TÄNKER på dig.
♥ Den som vill ditt bästa, RÅDGIVER dig.
♥ Den som brinner för dig, FINNS alltid för dig.
♥ Den som älskar dig, LÄMNAR dig aldrig...♥

Jag klarade det

att gå på bröllopet.
En stor seger men det har kostat mycket både innan och efter.

Vill inte

I morgon gifter sig min syster och jag vill inte åka.
Det känns så jobbigt med alla människor och hon är en perfektionist så jag är livrädd att det inte ska bli bra i morgon, på sättet hon vill.
Jag vet att om jag inte åker kommer jag ångrar mig.

Snälla

låt mig få känna glädje, vara pigg och utan smärta
om så bara för en liten stund.
Jag kämpar men snart går det inte längre.

Vad hjälpte det

att åka bort?! Åter hemma men med samma ångest och värk.
Ta bort mig från mitt liv. Orkar snart inte längre.

Ska ta semester

från mitt liv och åka bort några dagar till en kompis i nästa vecka.
Är less på att vara hemma, väggarna kryper på mig.
Gubben blir hemma med hunden och får väl sanera huset från ångest och sjukdom tills jag kommer hem.
Förhoppningsvis fylld med ny energi!

Varför kan jag inte hålla käft?

Jag är en sån jävla knäppskalle. Stod faktiskt ut hela midsommarafton med min familj, var till och med trevlig. Men sen på kvällen när de var trötta fick jag för mig att vi, gubben och jag skulle gå till grannnen.
Uppslutten och med alldels för mycket vin i kroppen så sitter jag sen och berättar för okända människor om mitt liv och mina sjukdomar. Nu vet väl hela byn om det antar jag. Skit också.
Sen var ju resten av helgen förstörd eftersom jag var helt slut i kroppen av att hålla igång.
Gubben skitsur, jag förbi av trötthet och hunden med våteksemet från helvetet.

Boendestödet

Nu har jag pratat med biståndshandläggaren på kommunen. Hon säger att det bara ska fungera med den hjälp jag behöver. I augusti ska vi ha ett möte med dem och försöka få ihop det, under tiden får jag vara utan.
Hoppas bara att det blir en lösning som funkar.

Törs inte berätta

Vill bara berätta för folk hur jag egentligen har det men jag törs inte.
Vill skrika ut min sorg och förtvilan över mitt förlorade liv.
Att jag har ett par psykiska sjukdomar, att kroppen är slut, att jag är ensam, att jag inte orkar mera snart.
De jag trodde stod nära och som vet har dragit sig undan.
Därför törs jag inte berätta.

Berg och dalbana

Sedan jag slutat med medicinen har det varit en jävla berg och dalbana psykiskt, från djupaste förtvilan med hög ångest till att faktiskt kunna känna mig "normal" under korta stunder.
Jag skrattar spontant, gråter, blir arg och har känslor jag inte haft på flera år.
Kroppen däremot mår skit. Vet inte vad som är bäst, må psykiskt skit eller ha ont. För tillfället är nog mest värken som gör mig knäpp.

Skilja på kropp och själ går inte!

Jag blir så förbannad! Jag har haft boendestöd av och till under 2,5 år. Bytt folk flera gånger och nu har jag haft ett par paragrafryttare. Dem gör inget extra eller ser vad som behövs göras, alla initiativ ska komma från mig.
Periodvis är jag så pass dålig att jag knappt klarar att gå eller har kronisk migrän pga. fibron.
Jag är inte den som ber om hjälp så ofta utan försöker bita ihop och bara göra det som absolut måste göras. Dvs. äta och ta hand om hunden.
De anser inte att de ska hjälpa mig med typ andra saker tex. ta bort det mest akuta dammråttorna eller hjälpa mig att laga mat (trots att detta står i mitt beslut). I så fall ska jag ha hemtjänst säger de men jag behöver ju även någon som kan hjälpa mig med den sociala och psykiska delen.
De verkar inte förstå att mitt mående både psykiskt och fysiskt går upp och ner och mitt behov av stöd är olika. Bara för att jag är verbal och försöker innebär det inte att jag mår bra.
Jag har tagit upp det med dem flera gånger men det verkar ju inte gå in. Har till och med bett psykologen prata med dem men utan resultat.
I tisdags så förklarade jag återigen mina behov men då säger, ursäkta mig, dumkärringen att vi får väl avsluta eftersom du mår så fysiskt dåligt. Därefter så frågar hon om jag har självmordstankar och jag svarade att det har jag haft mer eller mindre sedan nov men jag göra inget pga. min livlina, hunden. Ja, du får väl kontakta NOA om det blir värre och så avslutar vi nu. Jag pratar med handläggaren så får hon ringa dig.
Så jävla oansvarigt.

Ångestdjävulen på högvarv

Väntar på att husläkaren ska ringa. Vet inte varför Ångestdjävulen går på högvarv. Det är ju egentligen inget som är jobbigt som vi ska prata om. Kan inte ta någon oxascand för då är jag inte klar i huvudet.
Måste försöka ta tag i ansökan om varaktig sjukersättning men jag kommer mig inte för. Alla inblandade är överens om att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Vet inte i vilket hörn jag ska börja, allt är som en gröt i hjärnan.

Är detta livet?

Är det meningen att livet ska vara så här?
Känner endast glädje och ork ett par gånger i veckan under en kort stund åt gången.
Värker och jävlas i kroppen och hjärnan funkar inte.
Tänker många gånger om dagen att det här går inte längre, jag orkar inte längre men på något sätt så går dagen.
Längtar bara till kvällen, efter att få sova men jag sover inte ordentligt.
Vaknar kallsvettig och har ont flera gånger per natt.
Mitt liv för all framtid?

Hur ska jag orka?!

Efter veckor av svåra smärtor och sömnsvårigheter känner jag mig helt utmattad. Orkar bara det viktigaste.
Tog mig iväg för att träffa läkare, psykolog och Försäkringskassan igår.
Inte kom FK denna gång heller, så nonchalant. Att gå och vara orolig över mötet och sen kommer de inte. Orkar inte ringa dem själv, det får psykologen göra och fråga vad fan de inte dyker upp för.

Kroppen skriker

Jag vet inte vad som är vad längre. Har varit medicinfri sedan påskdagen. Mår skit i kroppen.
Blev kanonsjuk i influensa och har legat i en vecka, är bättre nu men kroppen är i full protest.
Har inte haft så här ont på evigheter, vänster arm fungerar knappt och jag har svårt att gå.
Kanske hjälpte medicinen mot värken även om jag mådde sämre psykiskt.
Ett stort plus är iaf att min sexlust har kommit tillbaka. Har inte kännt lust på flera år.

Medicinstopp kanske

De senaste dagarna har varit förjävliga. Flera har varit mycket oroliga för om jag ska orka och det undrade jag själv också. Hade jag inte haft hunden hade jag förmodligen inte skrivit nu.
Nästan ivägtvingad kom jag till läkaren i morse. Vi beslutade att jag skulle trappa ner och ta bort Lyrica och Tryptizol eftersom de inte har någon effekt på mig trots maxdos av Lyrica.
Det känns bra, nu kanske jag kan få reda på vad som är mina sjukdomar, biverkningar av medicin och vad som är jag i allt det här.
Kravet var dock att jag sover dvs. ta sömntabletter om jag inte gör det och vid hög ångest ta Oxascand i låg dos.
Sedan ska vi se vad som händer när tabletterna är ur kroppen. Jag har inte varit medicinfri förutom ett par veckor på nästan 11 år och provat nästan alla preparat på marknaden genom åren utan större effekt.
Jag har dock ett par alternativ kvar om det inte funkar, Valdoxan och Litium.

När gråten fastnar i halsen

Måndagar är mina värsta dagar.
Jag är ensam när mannen åker och jobbar borta hela veckan. Jag försöker planera in saker att göra men jag kan inte komma iväg. Känner mig misslyckad när jag inte klarar att ta mig ur sängen.
Försöker ta in att måndagar är just så här för mig och att imorgon är det bättre för så brukar det vara.
Gråten fastnar i halsen och ångestdjävulen river i mitt bröst.
Måste ta mig i kragen och gå på prommis med hunden.
Jag vet att det inte är hela världen om hon får vara på tomten idag, 2000 kvadratmeter inhängnat men jag vet att det förmodligen kommer att kännas bättre om jag kom ut.
Jag säger åt mig själv, Gå upp nu!!! Ut och gå i solen som en "normal" människa.
Men jag vet inte var jag ska hämta kraften.

Hur hjälpa?!

En ytligt bekant till mig har ätstörningar. Jag upptäckte det genom att läsa hennes blogg.
Till en början var det bara små tecken. Bilder på otroligt smala människor, prat om mat hit och dit mm. Sedan skaffade hon en till blogg, hittade den under hennes profil så den var lätt att hitta.
Hon skriver i sin vanlig alldaglig blogg och sedan i den här mycket utlämnande, "sjuka" blogg.
Jag har försökt prata med henne men hon slår bara bort allt och när jag hittade denna nya blogg kände jag att jag måste reagera. Jag har kontaktat hennes pojkvän som är kompis med min man och berättat för honom om vad som pågår. Han har förstått att något inte står rätt till men vet inte hur han ska göra. Förslag någon? Hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp?

Ångestdjävulen slår till

Jag är så less. Nu har Ångestdjävulen slagit till med full kraft igen. Skakar i kroppen och bröstet känns som om det håller på att slitas sönder. Kan inte ta en oxascand då jag ska köra bil om en timme och jag kan heller inte avboka så att jag kan vara hemma. Skit också. Ska livet verkligen vara så här?! Vet inte om jag orkar med det då.

Checklista

Måste göra en checklista tillsammans med boendestödet idag. Jag har boendestöd 2 ggr i veckan för att jag varit sjuk under en lång period och min man jobbar borta på veckorna och då blir jag väldigt ensam och har svårt med en del saker. Varför checklista?
Jo jag håller på att gröta ihop det som en av mina läkare sa  "Håller man inte rutiner såsom att sova och äta regelbundet så gör man att man börjar må ännu sämre".
När jag är uppvarvad, har ångest eller när jag är mer deprimerad slutar jag att hålla rutiner. Mat är inte viktigt utan jag äter när jag kommer på det eller när jag är utsvulten. Sömnen är inte heller prio, antingen sover jag inte alls eller så sover jag för mycket. Jag är ganska bra på att spela teater så det är inte alltid omgivningen ser att jag är på väg åt det ena eller andra hållet så därför måste jag göra en checklista. Typ har du ätit idag/vad ska du äta idag? Har du duschat/när duschade du sist? Bytt kläder, kommit ut i friska luften osv. Jag tror att det kan hjälpa när jag själv inte klarar av livet.

Under täcket dag

Idag har jag tvingat mig själv att ta det lugnt. Jag har tagit en "Under täcket dag"! Sovit, kollat en massa inspelat och inte gjort något vettigt alls. Det gick bra fram till nu för nu har ångest slagit till ordentligt. Jag vet inte riktigt vad den kommer ifrån. Jag måste vila för kroppen är helt utsliten efter veckor av högvarv. Jag har inte haft en riktig hypoman fas men nästan och det tär fruktansvärt mycket på min kropp. Värst är att jag hela tiden hittar något att noja över. Är det inte att hunden kanske är sjuk så är det vad folk tycker om mig. Ångest och oro plus svårt att sova. Jag önskar att det fanns något jag kan göra för att komma i fas, må bra och ha ett normalt liv. Medicinen verkar ju ha tappat effekt igen, vilket verkar vara den vanliga visan. Läkarna tror ju att jag är medicinresistent.

"Hjärnskadad" av depression

Det är som jag har sagt länge, man blir "hjärnskadad" av att ha depression länge. Det har forskning nu äntligen kommit fram till.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/depressionen-kan-satta-spar-i-hjarnan

Springer för livet

Jag springer för livet, jag springer från mig själv och ångestdjävulen. Hur jag än försöker så blir det bara fel. Känner mig uppvarvad sedan ca 2 veckor. Inte jättemycket men det stegras. Som tur är väl att min jävla fibrokropp säger ifrån för annars hade jag nog aldrig vilat. Även när kroppen inte räcker till så går hjärnan på högvarv. Tar insomningstbletter just nu för att kunna sova lite. Har varit utan dem under ganska lång period och bara tagit enstaka men nu behöver jag dem verkligen. Utåt sätt så tror alla att jag är på väg tillbaka, bli mitt gamla jag igen men de skulle bara veta.

Ensam och trött

Är ensam och väldigt trött. Jag jobbar verkligen stenhårt på att bli friskare.
Jag är så besviken på vissa personer. "Jag kan inte umgås med dig för du drar ner mig" var ett svar jag fick av en så kallad vän som slutat höra av sig.
Jag har alltid funnits där för henne men det ska visst inte vara tvärtom.
Folk gillar inte min förändring. Jag håller på att sluta med att alltid ställa upp och finnas till för andra och koncentrerar mig istället på mig själv och det gillas inte. Jag har inte ork för andra längre utan för att bli frisk måste jag sätt mig själv först.

Bettskena

Min bettskena gick bara tvärt av igår kväll när jag skulle borsta den.
Skit också kommer att kosta multum att ordna en ny. Jag är i väldigt behov av att använda bettskena. Stressen och ångesten gör att jag gnisslar tänder. Jag har gnisslat sönder mina framtänder så de är alldeles kantiga och saknar bitar. Huvudvärken och nackvärken blir ju inte heller bättre utan bettskena. Ska lämna in den idag och jag håller tummarna att de kan lag den för annars blir det dyrt.

Medicinhöjningar

Jag är så less på dessa medicinhöjningar. Tröttheten är förlamande och kilon läggs till, två kilo för varje höjning vilket nu är 8 kilo plus.
Det positiva är dock att ångestdjävulen bara sitter och kilar lite i bröstet vilket är en väsentlig skillnad mot för tidigare då jag skakade av ångest var och varannan dag.

Sova

Jag önskar att jag kunde få sova en hel natt. Inte vakna flera gånger, drömma hemska mardrömmar och vrida mig i ångest. Jag önskar att någon gång skulle kunna få vakna pigg, utvilad och glad. Att kunna se framemot dagen och känna glädje.

Bitter

Varför kan man åka flera gånger till vår hemstad långt bort och inte kunna ta sig 5 mil till mig? Jag känner mig återigen så bortglömd.
Detta är en kompis som jag har haft sedan jag var tonåring. Vi har funnits för varandra i alla år men sedan jag låg inlagd och fick min diagnos i februari 2010 så har vi setts en gång. På sjukhuset hälsade hon på en gång under de ca 3 + 6 veckorna jag var där fastän hon hade nära dit.
Jag känner mig så sviken. Pengar går att låna men inte ta sig tid att träffas trots att jag föreslagit att jag kan komma till henne.
Ja, jag är bitter! För när jag inte är samma person som jag var för några år sedan så verkar det inte passa. Jag har kört över mig själv så länge och så mycket och nu väljer jag en väg för att bli frisk och hel igen. Det innebär att jag inte längre tänker spela teater och ställa upp för alla i tid och otid utan i första hand ta hand om mig själv. I och för sig har jag ändå funnits för henne men hon finns ju inte för mig.
Egentligen skulle jag vilja ställa henne mot vägen och fråga varför och vad jag har gjort för fel men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon väljer bort mig helt men som psykologen säger "Det verkar ju redan som om det är så".
Törs inte fråga men jag vet att jag måste för att gå vidare och inte var så ledsen och bitter.

Klantskalle

Efter en någorlunda jämn vecka gör jag bort mig i lördags. Dricker alkohol, spyr, röker inne och gör min make ledsen och besviken. Varför kan jag inte ta det lugnt och inte gå till överdrift.

De finns..

Det känns som om min blogg hittills har varit en klagomur men det är ju så jag har känt och upplevt saker.
I det mörkaste stunder känner man sig som den ensammaste i världen. Då är det lätt att glömma att det faktiskt finns ett par personer som finns där för mig. Min make och min kompis A.
A har verkligen varit en god vän trots att han inte själv mår så bra alla gånger. Tack A!
Min underbara make som jag inte uppskattar tillräckligt mycket, finns också där no mattter what. Tack för att du står ut och orkar leva med mig.

Slutkörd men hyfsad

Efter en vecka som mer har liknat en berg och dalbana så är söndagen ganska lugn.
Var med V på hundpromenad i närmaste "stad" i torsdags. Det gick över förväntan och jag är så stolt över henne. Jag själv var ett vrak men jag lyckades genomföra.
I fredags var jag till dr som tyckte att jag var sämre än på länge fastän den dagen var ganska bra. Höjning av Lyrica och tillägg tryptizol i låg dos som ska höjas. Hoppas det funkar. Har sovit bättre och inte haft lika hög ångest.
Lördagen tillbringades på Gärdet med goda vänner och hundar samt ett besök på hundfik. Jobbigt men en seger då jag inte ballade ur. V var lika duktig då också och en bra representant för sin ras då hon charmar alla.

Tryck i bröstet

Idag sitter ångestdjävulen bara som i ett tryck i bröstet, lite "hjärtinfarkt". Hoppas det inte blir värre.
Igår däremot så var det full blom, hela jag skakade och gick på högvarv. Lämnade tillbaka lånehunden som jag nästan hade haft i en månad. Kändes för jävligt. V och hon kom så bra överens. Hoppas inte V blir allt för deppig nu. Hon ville inte ha någon frukost i morse och det var längesen hon inte åt. Knölen förresten var inte cancer utan ett hematom som förmodligen hade fått när hon och S busade.

Besviken

Då har man gått upp, duschat, försökt att städa det värsta. Ignorerat ångest så gott jag har kunnat. Jag väntar och då kommer samtalet.
"Jag kommer inte det är för halt att köra. Kan du inte ta roslagsbanan istället säger jag. För besvärligt tycker hon." Vi har inte setts på flera år då hon bor i USA och jag såg verkligen framemot detta.
Men jag var väl inte så viktig. Som så många gånger, ja, nästan alltid när någon ska komma. Är jag verkligen så lite värd? Vad gör jag för fel då människor hela tiden väljer bort mig?

Det är ett faktum

Medicinen fungerar inte. Dagen igår var ett helvete. Ångestdjävulen grävde stora hål i mig. Tog 1 st oxascand 10 mg, vilket jag nästan aldrig gör men det funkade inte ett dugg. Jag blev inte ens trött. Har bara sovit 4 timmar i natt och är helt slut. Måste nog byta medicin igen. Ska träffa läkaren på fredag.

Lurad

Jag känner mig så lurad. Trodde verkligen att det skulle vända. Blev uppåt, fick mer ork men så slog ångestdjävulen och den förlamande tröttheten till igen. Det värker i hela kroppen och värst är nacke och rygg. Jag vill vara pigg, jag vill må bra.
Får panik över ensamheten och ägnar tid i telefon. Ringer till de som jag trodde var mina vänner men inser att de finns knappt kvar. Vad är det för fel på mig?! Varför finns inte folk där för mig när jag finns för dem?!

Det kanske vänder...

Ja, idag och igår så kändes det faktiskt lite bättre. Efter veckor av totalt mörker och funderingar på självmord och inläggning så tycker jag mig kunna se en ljusning. Jag hoppas och håller tummarna.

Jävla ångestdjävul

Höjd medicin på nyårsdagen. Blev helt väck, sov hela dagen i stort sätt men å andra sidan var det nog den enda dagen på mycket länge som jag inte känt någon ångest. Ångestdjävulen kom dock tillbaka dagen därpå och idag är den lika jävlig som tidigare. Har min syster och systerdotter här, borde skärpa mig men det går knappt.