Jävla skitmänniska

Blir så jävla skitarg o ångestfylld. Hen som försatt min hund i fara betalar inte oss för alla våra utlägg. Orkar inte ta i detta mer. Maken

får ta det. Orkar inte mer nu har haft 3,5 mån helvete med komplikationer efter behandling o ångest.

Brukar ta mina fighter själv men detta är övermäktigt. Vänner behandlar inte vänner på detta sätt. Hen har sagt upp vänskapen med mig fastän jag inte ens var hemma då detta hände. Hunden var inackorderad o utlånad. Jävla skitmänniska som förstört min hund o fått mig att må så dåligt.

Kämpar

Vi kämpar eller i alla fall jag.
Vet inte hur detta kommer att sluta. Ena sekunden är det bättre och sen kommer irritationen och utbrotten.

Min psykolog är äntligen tillbaka. Jag är så tacksam över det.
Satt och fulgrät i en timme över allt helvete som har pågått de senaste 5 månaderna. Fick en del verktyg att ta till då maken kommer hem igen till helgen. Just nu känns det skönt att han jobbar borta så jag får andas och tänka. Det känns hemskt att känna så men vi sliter så hårt på varandra.
Vi har haft kriser förut, efter 18 år ihop så kommer de med jämna mellanrum men så här jobbigt har det inte varit sen 2006. Då gick vi i familjeterapi kanske är dags att göra det igen. Ska ta och fundera på det.

Urladdning

Fy vilken jobbig vecka.
Överdrev hushållsarbete mm i min iver att försöka få till en bättre relation så kroppen sparkade rakt ut. Mått riktigt skit och drömt mardrömmar om att jag ska flytta, att allt tar slut. Skrev provet men vet inte än hur det gick.

Brakade i torsdags kväll när maken kom hem och storgrät.
Han förklarade att det var saker han ville få ur sig förra veckan men vi hann aldrig prata klart innan han åkte. Han hade inte förstått hur pass allvarligt jag hade tagit det.

Vi är inte färdigpratade än men vi försöker. Konflikt igår igen. Idag är det lugnare. Jag har varit sängliggande sedan i fredags kväll pga djävulsmärtor.

Har inte ork att bråka. Hoppas att allt blir bättre.

Sakta mot ljuset

Hunden har fortfarande en massa flytningar och har betett sig som om hon varit i höglöp. Har haft tätt kontakt med veterinären och ultraljudat igen och då så livmodern fin ut. Dock är det väl bara en tidsfråga in det blir en inflammation. Får ha fortsatt koll och försöka förlika mig med att min dröm om valpar gick i kras.

Jag går en kurs utan hund inom hundsporten. Har fått ok från FK. Handlar inte om så många timmar men det finns ju alltid idioter som vill jävlas så jag tänkte att det är lika bra att jag frågar om lov.
Det är jättekul men jag ställer hundra frågor så min kurskamrater tycker nog att jag är jobbig. Fick jättebra kritik på min hemläxa så då måste jag ha ställt rätt frågor.

Detta är en enkel kurs för en som är frisk men för mig höll det på att knäcken på mig men jag gjorde det! Att lyssna, koncentrera sig, förstå, vara trevlig och social mot andra och sedan sitta still med en värkande kropp. Fy vad trött jag blev.
Det tog många dagar att återhämta sig och till veckan ska vi skriva teorin. Har inte orkat plugga så mycket så det får  väl gå som det går och sen får jag väl skriva omprov om det inte lyckas. Jag har väldig prestationsångest så jag vill ju att det ska gå på första gången och att jag ska ha alla rätt, lite sjukt jag vet.

Kroppen är fortfarande skit. Min sjukgymnast har jag inte träffat sedan innan jul och jag vet inte när eller om hen kommer tillbaka. Har försökt hitta en ny men de förstår inte problematiken med min sjukdom, EDS. Tycker typ att det kan man träna bort osv. Jag har min övningar.
Jag behöver någon som kan lossa på mina låsningar och lägga bäckenet rätt. Har varit hos kiropraktor/naprapat men de förstår inte heller och kostar massor.

Linkar min hundrunda på vardagarna. Det tar lång tid och tar mycket kraft. Till helgerna får maken ta över för om jag går så är det bara det jag orkar den dagen. På så sätt får jag lite ork till att åka och handla med honom, ta en fika eller liknade.

Mitt sjukdomstillstånd har tagit mycket på maken i vinter. Vi har haft det riktigt jobbigt. Han jobbar borta och kommer hem till helgerna och då har han fått ta allt som inte jag kan göra dvs städning, tvätt, handling, matlagning till matlådor osv, osv.
Det har slitigt hårt på honom och vår relation.

Under en veckas tid har vi försökt komma fram till hur vi vill ha det i framtiden och hur vi kan göra relationen bättre. Vi älskar varandra men jag vet inte om han har orken att fortsätta se min sjukdom bli värre och värre. Är rädd att han bara stannar för att han "måste".

Vi har haft sådana svackor förr och min granne sa att det var likadant förra vintern i jan-mar och det gick ju över. Har kommit fram till att vi måste jobba på vår relation ordentligt.
Jag kan bara börja hos mig själv. Jag måste visa en mer uppskattade och kärleksfull sida fastän min kropp skriker av smärta. Ge en kram, ge beröm, försöka göra saker hemma.

Under veckan som varit har jag börjat må bättre mentalt och kors i taket sovit bättre än på länge. Sömn är välgörande! Vilken skillnad det gör att få sova ordentligt. Jag orkade laga mat till oss och till matlådor en dag. Tvätta och vika den tvätt vi hade. Planera matlista och vad vi ska handla. Jag har också försökt diskutera med honom om hur vi ska komma vidare på en lugnt och sansat sätt.

Jag hoppas att han ser att jag försöker.