Klantskalle

Efter en någorlunda jämn vecka gör jag bort mig i lördags. Dricker alkohol, spyr, röker inne och gör min make ledsen och besviken. Varför kan jag inte ta det lugnt och inte gå till överdrift.

De finns..

Det känns som om min blogg hittills har varit en klagomur men det är ju så jag har känt och upplevt saker.
I det mörkaste stunder känner man sig som den ensammaste i världen. Då är det lätt att glömma att det faktiskt finns ett par personer som finns där för mig. Min make och min kompis A.
A har verkligen varit en god vän trots att han inte själv mår så bra alla gånger. Tack A!
Min underbara make som jag inte uppskattar tillräckligt mycket, finns också där no mattter what. Tack för att du står ut och orkar leva med mig.

Slutkörd men hyfsad

Efter en vecka som mer har liknat en berg och dalbana så är söndagen ganska lugn.
Var med V på hundpromenad i närmaste "stad" i torsdags. Det gick över förväntan och jag är så stolt över henne. Jag själv var ett vrak men jag lyckades genomföra.
I fredags var jag till dr som tyckte att jag var sämre än på länge fastän den dagen var ganska bra. Höjning av Lyrica och tillägg tryptizol i låg dos som ska höjas. Hoppas det funkar. Har sovit bättre och inte haft lika hög ångest.
Lördagen tillbringades på Gärdet med goda vänner och hundar samt ett besök på hundfik. Jobbigt men en seger då jag inte ballade ur. V var lika duktig då också och en bra representant för sin ras då hon charmar alla.

Tryck i bröstet

Idag sitter ångestdjävulen bara som i ett tryck i bröstet, lite "hjärtinfarkt". Hoppas det inte blir värre.
Igår däremot så var det full blom, hela jag skakade och gick på högvarv. Lämnade tillbaka lånehunden som jag nästan hade haft i en månad. Kändes för jävligt. V och hon kom så bra överens. Hoppas inte V blir allt för deppig nu. Hon ville inte ha någon frukost i morse och det var längesen hon inte åt. Knölen förresten var inte cancer utan ett hematom som förmodligen hade fått när hon och S busade.

Besviken

Då har man gått upp, duschat, försökt att städa det värsta. Ignorerat ångest så gott jag har kunnat. Jag väntar och då kommer samtalet.
"Jag kommer inte det är för halt att köra. Kan du inte ta roslagsbanan istället säger jag. För besvärligt tycker hon." Vi har inte setts på flera år då hon bor i USA och jag såg verkligen framemot detta.
Men jag var väl inte så viktig. Som så många gånger, ja, nästan alltid när någon ska komma. Är jag verkligen så lite värd? Vad gör jag för fel då människor hela tiden väljer bort mig?

Det är ett faktum

Medicinen fungerar inte. Dagen igår var ett helvete. Ångestdjävulen grävde stora hål i mig. Tog 1 st oxascand 10 mg, vilket jag nästan aldrig gör men det funkade inte ett dugg. Jag blev inte ens trött. Har bara sovit 4 timmar i natt och är helt slut. Måste nog byta medicin igen. Ska träffa läkaren på fredag.

Lurad

Jag känner mig så lurad. Trodde verkligen att det skulle vända. Blev uppåt, fick mer ork men så slog ångestdjävulen och den förlamande tröttheten till igen. Det värker i hela kroppen och värst är nacke och rygg. Jag vill vara pigg, jag vill må bra.
Får panik över ensamheten och ägnar tid i telefon. Ringer till de som jag trodde var mina vänner men inser att de finns knappt kvar. Vad är det för fel på mig?! Varför finns inte folk där för mig när jag finns för dem?!

Det kanske vänder...

Ja, idag och igår så kändes det faktiskt lite bättre. Efter veckor av totalt mörker och funderingar på självmord och inläggning så tycker jag mig kunna se en ljusning. Jag hoppas och håller tummarna.

Jävla ångestdjävul

Höjd medicin på nyårsdagen. Blev helt väck, sov hela dagen i stort sätt men å andra sidan var det nog den enda dagen på mycket länge som jag inte känt någon ångest. Ångestdjävulen kom dock tillbaka dagen därpå och idag är den lika jävlig som tidigare. Har min syster och systerdotter här, borde skärpa mig men det går knappt.