Summering av 2013

Detta är kort om vad som hänt under året, hämtat både från bloggen och Twitter. Under våren började jag skriva Bäst, Sämst och Tack varje dag på Twitter som en slags minidagbok. Detta för att påminna mig själv om att det finns bra saker också. Nu upptäckte jag att den var väldigt bra att titta på när jag summerade året då jag inte har bloggat särskilt mycket pga mina dåliga händer.

Januari
Vi fick äntligen klart köket, nytt kök så underbart.
Jag och hunden tog vårt första 1:a pris i lydnadsklass 1
Depressionen var ett faktum i slutet av månaden.
Kämpade på utan mediciner förutom vid behov och sömnmedicin med hundarna och maken som stöd.

Februari

Fortfarande i depressions och värkkoma
Lyckades dock komma ut och tävla och tog två till första pris och titeln LP1 var våran.
Skickade hem lånehunden då jag trodde att löp var på gång.
Fick en hagelrikoschett i armen när grannen sköt skabbbräven.

Mars

Årlig mellofest
Drömmar kommer och går. Tänkte låna ut hunden till en kennel i norr för parning men magkänslan säger nej så det blir inget.
Ont, ont i kroppen
Konflikt med syrran, passar inte in i hennes perfekta FB värld.
Strul med boendestöd

April

2 april, årets första fjäril, en citronfjäril. Då blir sommaren fin. Smärtan är extremt jobbig, medicin fungerar ej.
Tråkiga upplevelser med hunden som tar på min självkänsla.
Jobbar hårt med självkänsla och hunden.
Ångestdjävulen är på topp under en lång period men jag kommer igenom det.
Börjar skriva, Bäst, Sämst och Tack varje dag på Twitter som en slags minidagbok för att påminna mig själv om att allt inte är skit.

Maj

Tung månad med vagnit hos hunden och en matte som är låg men lånehunden är hemma igen!
Shoppar kläder för första gången på ett år. Ej svarta, ej hundkläder.
Ser sista föreställningen av Jesus Christ Superstar med maken, så bra. Så värt 3 dgr i sängen efteråt.

Juni

Lever ett härligt hundliv med min egen, lånehunden och utställningshunden.
Piggar och gladare än på länge.
Midsommar hemma med syster med familj och pappa och mamma. Påfrestande men syskonbarnen gjorde det värt det.

Juli

Sängliggande för det mesta pga. benen förutom hundpromenaderna
Träffade en gammal vän jag inte har sett på 11 år. Åh, vad jag har saknat henne.
Var på en kanonkul maskeradfest

Augusti

Vågat tävla hund igen, nu LK2
Varit på Petter på Grönan med syrran, nu verkar hon bättre
Lånehunden insjuknar och det går fort.

September

Lånehunden har fått somna in med värdigheten i behåll.
Sk. bästa vännen kom hit och uppförde sig illa. Nu är det verkligen slut känner jag och jag kan känna mig klar och nöjd över beslutet.
Skaldjursbuff’e på Grand och sen en heltokig festnatt

Oktober

Rökfri 1 år!
Kämpar med smärta.
Kurs i personspår med hunden. Tävlat lite LK2
Firat syskonbarnens födelsedagar
Börjar bli bättre i benen och orkar gå lite längre varje dag i slutet av månaden.

November

Bråkar med sjukvården, problem med njurarna.
Annars hyfsad för att vara jag orkar med långa promenader nästan varje dag.
Var på Gardell med en go vän och åt på Griffins
Kanske mina drömmar om valp går i uppfyllelse.
Åt gåsamiddag

December

Underbar semester då vi firade min 40 års dag
Massa tråkigheter med hunden och hen som tog hand om henne
Tjuvparning, komplikationer, förlorad vänskap, Ångestdjävulen på topp igen och svår att hantera men jag gjorde det. se dec i bloggen
Träffat kusiner med barn, kul. Syrran åter konstig.
Barnlösheten kändes som vanligt och jag bröt ihop när släkten var här.

Summa sumarum så vet jag inte om detta året blev som mycket bättre än 2012. Eller jo kanske. Det har varit en väldig berg och dalbana.

Jag har vågat ge mig ut mer både på hundgrejer och andra saker, bara att jag har varit på flera evenemang är stort, åkt tunnelbana också, träffat nya människor.

Ångestdjävulen har inte legat på lika hårt utan kommit i perioder då det inträffat jobbiga saker men jag har lyckats jobba mig igenom det.
Kroppen däremot har varit värre än någonsin och hjälp verkar vara svårt att få.

Jag har haft förmånen att ha många härliga hundar hemma hos mig. Förutom min egen så ligger lånehunden mig varmast om hjärtat. Jag känner mig så privilegierad att jag fick ha honom så länge och ta hand om honom under hans sista tid.

Jag börjar hitta min kärna och fortsätter min resa för att må så bra som jag kan. Jag är tacksam över alla de som hjälp mig och funnits för mig under året på olika sätt. Jag är också tacksam över att jag har fått se andra i deras rätta skepnad så jag har kunnat lägga dem bakom mig. 2013 har verkligen varit en utrensningens år på många sätt.

Jag tackar för alla de lärdomar jag har fått och går in i 2014 förhoppningsvis lite klokare, gladare och med att lita mer på mig själv och min magkänsla.
2014 ska ingen få sätta sig på mig mer. Säger som Jonas Gardell "I’m gonna fuck you – until you stay fucked"

Komplikationer

Allt som vi hoppades på inte skulle hända hände, nästan
Hunden blev dålig, fick rikliga flytningar. Fick tag på en veterinär som kunde göra ultraljud närheten. En fantastisk människa som var otroligt duktig med hunden. Allt gick att göra utan sedering, lugnt och sansat hemma på hennes köksgolv.

Hunden hade haft foster dvs från den första parningen alltså hade aldrig sprutorna varit nödvändiga. Hunden hade dessutom livmoderinflammation (detta en komplikation efter abortsprutorna) som vi förhoppningsvis tog på ett tidigt stadie med hjälp av penicillin, trodde vi för idag såg jag tendens till flytningar igen efter endast 2 dagar efter avslutad kur. Har vi otur så måste hon operera bort den inom en snar framtid. Framförallt om hon inte paras nästa löp då risken är mycket hög att hon får livmoderinflammation igen. Hunden har dessutom fått serom, stort som en apelsin i nacken där sprutorna gavs.

Pratat med veterinären så nu är det bara att hålla stenkoll på temp, flytningar och på att seromet inte ändras.

Mentalt så mår hon lite bättre men litar inte helt fullt ut på mig än och har svårt att släppa mig ur sikte då hon tror att jag ska försvinna. Strykrädsla och skotträdsla sitter i men hon törs vara ute själv på tomten nu.

Maten har varit jättejobbig. Hon mår illa och vill inte ha, också en komplikation av sprutor och dräktighet. Försökt lura i henne på alla sätt men fått i henne ytterst lite i förhållande till vad hon behöver. Hon är ju en stor tjej men har gått ner 5-6 kg sedan innan vi åkte på semester.

Hen som hade hand om henne orkar jag inte ens skriva om nu men jag kan säga lite kort att hen skrev först ett sms med början av en "ursäkt". Jag svarade vänligt att hunden inte mår bra. Detta var innan livmoderinflammationen. Sen kom ett långt bortförklarande skitmail och då blev jag arg och ringde upp och talade om hur dålig hunden var. Trots min ilska var jag lugn och saklig.

Nu ber jag till högre makter att allt går vägen. Orkar inte mer skit nu.
Har sovit bort de senaste dagarna i stort sätt.
Fullkomligt utmattad av oro, ångest, ledsenhet över de förlorade valparna och hundens hälsa samt de vanliga med julen, barnlösheten.

Från toppen till botten

Ursäkta långt och rörigt inlägg men jag är så ledsen, besviken, arg, upprörd, förbannad och ångestfylld så jag håller på att gå i bitar.

Kommer hem från två veckors välbehövlig semester med min man då vi firade min 40 års dag. Vi hade det underbart och hittade tillbaka till varandra. Jag mådde bra både fysiskt och psykiskt.

Åker för att hämta hunden och då får jag en rejäl käftsmäll. Hade känt på mig att det inte hade gått jättebra men nu fick jag skit för allt som hänt. Innan vi åkte påbörjade vi min önskedröm att få valpar efter henne. Så på avlämningsdagen parar vi henne och det går jättebra. Åker iväg med en känsla av att nu så är det min tur, att allt bli bättre.

Hör av mig via telefon 2 ggr och får höra att hon inte äter så bra och blivit panikslagen då de spränger i närheten och hon är skotträdd. Skickar sms flera ggr utan att få några svar. Får något kort svar någon gång men inte mer.

Tillbaka till när jag hämtar henne. Efter en jobbig flygresa och natt då jag hade matförgiftning så var jag inte särskilt pigg utan ville bara hämta hem henne och sedan åka hem och sova.

Det första jag får höra är hur mycket tid har du? Inte så mycket sa jag och förklarade om matförgiftning. Nähä säger hen, då tar jag bara det viktigaste. Ska du eller jag åka och spruta henne? Jag, va?!
Ja, hon har blivit tjuvparad av en annan hanne 15 dgr efter första parningen. Jag sa jag tar det eftersom jag såg hur dåligt hon mådde samt att jag kände att hen bara ville ha oss därifrån.

Hen berättar dessutom att min hund ställt till en massa bekymmer, vilket mycket kan hänröras till hennes skotträdsla (anser jag) som inte hen stöttade min hund i utan snarare blivit förbannad på henne. Hunden att hoppat in där hon inte fick vara så saker gick sönder, försökt nypa en katt, gnällt, inte tordas gå ut och kissa själv osv.
Det hade varit så överjävligt så att hen skulle aldrig mer ta en inackordering.
Hen hade dessutom haft massor att göra så hundarna hade fått vara mycket själva, vilket inte hjälper en panikslagen hund.

Tjuvparning, att folk inte kom och hjälpte henne, för mycket att göra på jobbet, utställning, andra inackorderingar som varit jobbiga, ja allt var mitt och min hunds fel.

Jag åker iväg helt knäckt och försöker få tag på en veterinär så fort som möjligt så vi kan spruta henne och det görs.
Dagen därpå vaknar jag upp med Ångestdjävulen från helvetet. Verkligheten kom i kapp mig och jag kände mig totalt orättvisst behandlad och min hund mådde verkligen dåligt. Drömmen var krossad.
Klarar inte att åka till veterinären själv för nästa spruta pga för hög ångest. Får tag på en granne som kan köra mig så att jag kan ta stesolid.

Nästa morgon samma ångest och fortfarande en hund som varken vill gå ut eller äter. Ringer hen för att höra vad som egentligen har hänt. Hen hänvisar till ovanstående och säger dessutom at hen aldrig vill ha med mig mer att göra. Blir helt chockad. 12 års vänskap åt skogen. Frågar varför, jo för att jag inte hade tid att stanna på måndagen samt inte erbjudit mig att betala för abortsprutorna.
Hunden var utleasad till hen som avelstik plus att jag var borta, alltså är det inte min kostnad att ta. Ang. att jag inte kunde stanna så förklarade jag återigen att jag var sjuk och då säger hen, du är ju alltid sjuk. ja, jag lever med kroniska sjukdomar. Hen säger, du kanske skulle börja se dig själv som frisk istället.

Försöker diskutera lugnt och sansat men hen vill inte prata utan säger att jag har bestämt mig och presenterna jag kom med skulle hen skicka tillbaka.

Når på eftermiddagen en annan veterinär som kan göra ultraljud för att kolla om det finns några foster kvar. Vi har ett långt samtal och hon förklarar för mig att hunden inte borde ha fått några abortsprutor då det är hög risk för komplikationer. I och med att det var så långt tidsspann mellan första och andra parningen hade man sett vid dag 25 efter första parningen om det blivit några foster och hade de det så hade det varit omöjligt att det blivit några andra parningen. Detta borde hen vetat då hen fött upp hundar i snart 30 år. Nu tror jag faktiskt att det är så att hen ändrat sig och skyllt på tjuvparning, känns så i alla fall.

Är så förbannad över att hen har fått mig att må så fruktansvärt dåligt.
Förbannade över att hon utsatt min hund för abortsprutor och förmodligen varit dum mot henne då hon känns strykrädd.
Panikångesten har varit en faktum hela veckan och jag har fått jobba stenhårt för att inte bryta ihop. Jag har även varit tvungen att ta stesolid eller oxascand varje dag då ångesten har blivit överdjävlig och jag måste klara vardagen.

Hunden törs nu gå ut och kissa själv men äter dåligt. försöker vara som vanligt med rutiner och sånt och hoppas att jag får tillbaka hennes förtroende.

Idag kommer folk för att fira min dag och jag kan säga att jag har inte den minsta lust men det kanske blir bra om jag får något annat att tänka på.