Mindre vis?

Tillbaka igen efter några dagar i tablettdimma pga smärta. Har varit hos käkkirurgen och opererat ut en elaka visdomstand.
Den satt på tvären så det blev både borrande i käkbenet och krossande av tand.

Snygg är jag inte, uppsvullen som en fotboll och blå långt ner på halsen.
Synd att jag inte ska på maskerad för jag hade inte behövt klä ut mig.
Liknar en zombie ;-)

Överlag gick det iaf bättre än vad det gjorde förra gången. Kan dock inte öppna munnen så det är flytande och småbitar av lätt mat som jag får äta. Längtar grymt mycket efter en blodig biff.

Jag gjorde det!

Jag utmanade ångestdjävulen och gick ut och tävlade. Fan vad bra jag är!
Inga toppresultat men helt ok för vara första gången. Nollade ingenstans.
Nu är jag taggad och har anmält mig till ny tävling i maj.

Var hög på livet när jag kom hem, kändes som jag hade vunnit allt och så är det ju nästan. Jag har ju vunnit över ångestdjävulen.

Behålla fokus

Tyckte att jag hade kommit långt med min mentala förberedelse inför tävlingen i helgen.Kände lugnet och att jag tar det för vad som det som blir.

Men så ringer pappa från utlandet och berättar att han har hamnat på sjukhus.
Förmodligen operation av diskbråck idag eller imorgon.
Pang, råångest igen. Hur ska jag kunna koncentrera mig på tävlingen då?

Måste försöka behålla fokus. Kan ändå inte göra något här hemifrån och jag känner att jag måste genomföra tävlingen för min egen utvecklings skull.
Att komma över min skräck för att misslyckas och få panikångest på plan.

Slagit sig i huvudet eller?!

Fick ett samtal från den s.k bästa vännen idag. Har hon slagit sig i huvudet eller?!
Hon har inte ringt till mig på månader utan jag har ringt någon gång då och då men slutade för ett par månader sen.
Undrar om mina hemska tankar om henne fick henne att ringa ;-)

Frågade om tjejkvällen men fick bara bortförklaringar.
Inga frågor om hur jag har det utan det var bara jag som frågade om hennes liv.
Har inte så mycket till övers för henne längre, inser jag.

Ofokuserad

Kan inte koncentrera mig, så ofokuserad.
Måste lägga upp schema varje dag för att få dagen att gå och det är långa dagar eftersom jag inte sover som jag ska.
Hoppar från det ena till det andra. Gör för mycket, gör för lite.
Kollar internet stup i kvarten från mobilen. Kan inte koppla av.

Jävla långhelger

Har överlevt denna långhelg också. Gillar inte långhelger alls. Det är då ensamheten känns som störst. Alla verkar ha mysiga fester och ha hur kul som helst.
Här har det bara varit vi.
Mina föräldrar kom över som allra hastigast på påskafton och åt lunch men annars har det inte hänt ett skit. Telefonen har varit tyst och vädret skit så det har inte funnits något att gör ute inför våren.

Ångestdjävulen och fibrokroppen har inte heller varit snälla och sömnen får jag inte ordning på.

Som om jag inte fanns

Jag har skrivit om det förr men jag är så besviken, ledsen och arg.
Min sk. bästa kompis har ju dragit sig undan sedan jag blev inlagd och sedan fick mina diagnoser.
Jag är ju inte konstigare än innan. Jag har ställt upp för henne i vått och torrt i över 20 år men det är ju uppenbarligen inte ömsesidigt. Hon frågar inte ens hur jag mår de få gångerna vi pratas vid numera.

I helgen så hade de tjejträff och jag var inte bjuden. Läser om det på fejjan.
Det är som om jag inte fanns.