Sakta mot ljuset

Hunden har fortfarande en massa flytningar och har betett sig som om hon varit i höglöp. Har haft tätt kontakt med veterinären och ultraljudat igen och då så livmodern fin ut. Dock är det väl bara en tidsfråga in det blir en inflammation. Får ha fortsatt koll och försöka förlika mig med att min dröm om valpar gick i kras.

Jag går en kurs utan hund inom hundsporten. Har fått ok från FK. Handlar inte om så många timmar men det finns ju alltid idioter som vill jävlas så jag tänkte att det är lika bra att jag frågar om lov.
Det är jättekul men jag ställer hundra frågor så min kurskamrater tycker nog att jag är jobbig. Fick jättebra kritik på min hemläxa så då måste jag ha ställt rätt frågor.

Detta är en enkel kurs för en som är frisk men för mig höll det på att knäcken på mig men jag gjorde det! Att lyssna, koncentrera sig, förstå, vara trevlig och social mot andra och sedan sitta still med en värkande kropp. Fy vad trött jag blev.
Det tog många dagar att återhämta sig och till veckan ska vi skriva teorin. Har inte orkat plugga så mycket så det får  väl gå som det går och sen får jag väl skriva omprov om det inte lyckas. Jag har väldig prestationsångest så jag vill ju att det ska gå på första gången och att jag ska ha alla rätt, lite sjukt jag vet.

Kroppen är fortfarande skit. Min sjukgymnast har jag inte träffat sedan innan jul och jag vet inte när eller om hen kommer tillbaka. Har försökt hitta en ny men de förstår inte problematiken med min sjukdom, EDS. Tycker typ att det kan man träna bort osv. Jag har min övningar.
Jag behöver någon som kan lossa på mina låsningar och lägga bäckenet rätt. Har varit hos kiropraktor/naprapat men de förstår inte heller och kostar massor.

Linkar min hundrunda på vardagarna. Det tar lång tid och tar mycket kraft. Till helgerna får maken ta över för om jag går så är det bara det jag orkar den dagen. På så sätt får jag lite ork till att åka och handla med honom, ta en fika eller liknade.

Mitt sjukdomstillstånd har tagit mycket på maken i vinter. Vi har haft det riktigt jobbigt. Han jobbar borta och kommer hem till helgerna och då har han fått ta allt som inte jag kan göra dvs städning, tvätt, handling, matlagning till matlådor osv, osv.
Det har slitigt hårt på honom och vår relation.

Under en veckas tid har vi försökt komma fram till hur vi vill ha det i framtiden och hur vi kan göra relationen bättre. Vi älskar varandra men jag vet inte om han har orken att fortsätta se min sjukdom bli värre och värre. Är rädd att han bara stannar för att han "måste".

Vi har haft sådana svackor förr och min granne sa att det var likadant förra vintern i jan-mar och det gick ju över. Har kommit fram till att vi måste jobba på vår relation ordentligt.
Jag kan bara börja hos mig själv. Jag måste visa en mer uppskattade och kärleksfull sida fastän min kropp skriker av smärta. Ge en kram, ge beröm, försöka göra saker hemma.

Under veckan som varit har jag börjat må bättre mentalt och kors i taket sovit bättre än på länge. Sömn är välgörande! Vilken skillnad det gör att få sova ordentligt. Jag orkade laga mat till oss och till matlådor en dag. Tvätta och vika den tvätt vi hade. Planera matlista och vad vi ska handla. Jag har också försökt diskutera med honom om hur vi ska komma vidare på en lugnt och sansat sätt.

Jag hoppas att han ser att jag försöker.