Ta tillbaka mig själv

Nu ska jag minsann ta tillbaka mig själv!
Jag har haft bra självförtroende en gång i tiden, stått upp för mig själv och litat på min egen förmåga. Det ska jag ta tillbaka!

Jag funderar mycket på om jag ska gå ut med mitt fullständiga namn och var öppen och ärlig om vem och vad jag är men jag tror att jag suger en stund till på den karamellen. Det är väldigt skönt att ha bloggen och twitter som ventiler där jag kan vara fullständigt ärlig.

Jag jobbar väldigt hårt med att acceptera och tycka om mig själv. Att jag är värd att älskas framför allt av mig själv. Dags att sluta slå på mig själv.
Jag är bra med gäddhäng, dallermage, celluliter, trasig kropp och trasig själ.
Livet är här och livet är nu!

Lita på magkänslan

Nu har det som inte får hända hänt. Min hund har gett sig på en annan hund. Jag kände redan när jag åkte iväg att det kanske inte var världens bästa dag att åka och träffa andra hundar inomhus dels pga. kommande löp och för att jag hade dålig/svag energi.
Jag lyssnade inte på min magkänsla utan blandade ihop den med Ångestdjävulen och Ångestdjävulen ska jag alltid jobba på att besegra.

Det gick bra i början. Hon snäste mot någon hanhund som var för närgången och jag konstaterade att löp var på gång.

Jag kopplade upp henne. Magkänslan säger till att vi kanske borde gå men jag ignorerar. Sedan kom en person och kliade på henne och hon ligger på rygg. Jag släpper på kopplet eftersom personen som kliar henne verkar ha allt under kontroll.

Ser sedan två hundar som stirrar på henne som sedan vänder om. Återigen ignorerar jag magkänslan/ intuitionen. När personen slutar klia på henne, rusar hon upp och ger sig på en av de stirrande hundarna som är av mindre sort, gammal, nästan blind och döv. Skulle ha sett att personen inte hade full koll. Hon är mitt ansvar och jag kan bara lita på mig själv när det gäller henne. Jag får ta i ordentligt för att få henne att släppa. Jag tar ut henne och vi kollar den andra hunden, som tur inte har blivit skadad förutom lite ömhet.

Då kommer chocken för mig. Jag är så ledsen och upprörd, känner skam och skuld. Känner mig som världens sämsta hundägare. Tänker på alla tänk om, skadad, död, polisanmälan, avlivning osv.

De andra tycker att, visst var det hemskt det som hände men hänt är hänt och sånt händer. Jag å andra sidan tycker att sånt inte ska hända.

Jag trodde att jag åkte för att öva mig själv (inte hunden) genom att försöka vara lugn och ignorera ångestdjävulen i en konstlad situation.

Livet ville ha en snabbare lösning och inte den jag hade väntat mig men så här i efterhand kanske det var det bästa som kunde hända.

På något konstigt sätt har händelsen fått mig att äntligen släppa taget, att kapitulera.

Att inte längre vara rädd för det värsta som kan hända för det har nämligen suttit i mig i flera år och är inte egentligen kopplat till denna hund utan till en annan hund.

För fyra år sedan förlorade jag en hund som var till syntes frisk fram till den dag jag tog bort henne då hon blev akut sjuk. Hon gjorde en del utfall och jag kände att jag inte kunde lita på henne. Utfallen har jag förstått i efterhand berodde på att hon hade ont och inte ville ha någon annan hund nära. Hon hade för övrigt inte på något sätt visat tecken på sjukdom men jag klandrade mig själv otroligt mycket.

Dessa känslor förde jag över till nuvarande hund som kom hem endast 6 veckor efter förra hundens död. Jag blev dessutom väldigt sjuk under hennes första år och hon fick inte det stöd hon behövde från mig. Jag lagt över mycket av ansvaret på henne och utsatt henne för situationer för att jag själv ska träna bort Ångestdjävulen precis som det som hände häromdagen.

Det var ju absolut inte bra det som hände men det har fått mig att verkligen börja om från noll igen. Att släppa gamla skit. Att det är här och nu som gäller. Jag vet nu att jag ska lita på min magkänsla, att jag ska lita på min hunds signaler. Att hon kanske är lite grinigare runt löp och att då bör jag inte utsätta henne för pressade situationer.

Från och med nu så är det jag som alltid leder och hon ska inte behöva tvivla på mig och ta över ansvaret.

Dålig självkänsla

Jag har tappat bort mig själv genom åren. När jag var yngre hade jag ett jävla självförtroende och lät inte någon sätta sig på mig. Sa precis vad jag tyckte och tänkte. Dock var det jag presterade det viktiga inte vem jag var. Jag fick aldrig uppskattning för den person jag var förutom från farmor utan för det jag presterade så min självkänsla fanns inte.

Sedan jag blev sjuk och inte längre kan vara den presterare som jag alltid har varit så har jag tappat bort mig själv. Jag ältar saker som händer, är rädd för vad andra tycker, vill inte gör mig ovän med någon, tycker illa om mig själv osv.

I dagsläget är det ofta hundrelaterade saker som får mig att må väldigt bra eller väldigt dåligt. Kanske för att det är mitt stora intresse och för att jag inte kan jobba längre.

I fredag blev min hund oprovocerat påflugen utav en hund när vi var på utflykt. En hane som inte är riktigt hanterad och vars ägare inte kunde hålla i honom. Gjorde ingen grej av det men det är en av de få gångerna som min hund har fått försvara sig.

 

Hon är väldigt positiv till andra hundar generellt. Vi bor ju på vischan. Här går alla hundar lösa på promenaden och det fungerar bra.

I lördags så kom det nya hundar på vårt ”revir”. Våran hund går lös och jag ropar att kan ni stanna så jag kan koppla min hund. De går vidare mot oss och jag hinner inte koppla upp.

Hanhunden är otrevlig och min hund säger ifrån varpå dessa ägare påstår att min hund vill döda deras hundar. Jag förklarar så är inte fallet utan att hon svarade på hans utfall.
Ber i alla fall om ursäkt, vilket inte de gör sen talar de om att deras tik löper och att han försvarar henne. Då förstår jag utfallet från hans sida.
Varför går man vidare mot någon som bett att de ska stanna? Framförallt om man har en löptik. De visste ju inte att jag har en tik. Tänk om jag haft lånehunden här.

Även om jag vet att det inte var mitt fel så ältar jag det hela dagen. Tänker att två dagar på raken så har hon fått försvara sig. Vill inte att det ska bli något bestående. Min man blir arg för han tycker att jag överdriver och det var ju ingen grej. Men för mig är det de. Jag vill inte hamna i sådana situationer. Min ångestnivå blir högre och jag börjar tvivla på min förmåga. Vill vara duktig.

Bestämde mig för att vi måste utsätta oss för mycket hundar genast. Så igår åkte vi 7 mil in till Gärdet. Det var inga som helst problem. Min hund var trevlig och sprang lös. Sedan fikade vi på Hundudden. Fick bekräftat det jag egentligen vet, jag har en bra hund och jag kan hantera henne på ett bra sätt.

Det var skönt att ge Ångestdjävulen en rejäl käftsmäll!

Mitt mantra och det jag måste jobba hårt med nu är,

Jag duger som jag är och gör så gott jag kan.

Det saker jag kan gör behöver inte vara perfekta utan det kanske kan räcka med tillräckligt bra.

Strul med boendestöd

Mitt boendestöd har strulat fram och tillbaka länge nu. Ofta är hon sjuk och det kommer ingen vikarie. Jag räknas inte. Är hon på plats så gör hon inte det som ska göras.
I mitt beslut står det att jag ska få hjälp med typ dammsugning, disk mm. Dessa grejer ber jag endast om när jag är så pass dålig i kroppen så jag inte kan fixa det själv. Nu har hon tjafsat om det, att det inte ingår i hennes arbetsuppgifter. Jag har pratat med biståndshandläggaren och hon håller med mig. Det är ju inte storstädning jag ber om utan att ta bort det värsta hundhåren i kök och hall. Boendestödet känns bara betungande just nu.

Karusell

2013, vilken jävla start jag har haft. Upp och ner, fram och tillbaka som en karusell och inte en så rolig en. Sorger och besvikelser. Drömmar som har gått i stöpet. Smärta i kropp och själ. En och annan ljusglimt och älskade make och hund som funnits för mig.

Som jag berättat tidigare så har min sk. familj svårt att förstå att jag är sjuk och mina sjukdomar går skov. Jag passar inte in i min systers perfekta facebook värld så vi blev borträknade från svågerns firande. Något har snurrat till ordentligt för henne, det säger till och med min make som annars inte brukar döma.

Medicinen som jag verkligen trodde skulle hjälpa mot min smärta har ställt till det för mitt psyke och har inte hjälpte mot smärtan alls. Det tog tid innan jag förstod att det var den som strulade. Borde veta bättre egentligen med tanke på min medicinresistens/medicinkänslighet. Jag har varit så trött, skitarg, irriterade och till råga på allt har jag haft många panikångestattacker, dessa var i stort sett borta innan. Nu är medicinen borttagen på eget bevåg och jag står på ruta ett igen..

Nu försöker jag hitta rätt på mig själv och komma tillbaka på banan.

Tack för ert tålamod och jag ska försöka komma igång med bloggandet igen