Jag har skrivit om det förr men jag är så besviken, ledsen och arg.
Min sk. bästa kompis har ju dragit sig undan sedan jag blev inlagd och sedan fick mina diagnoser.
Jag är ju inte konstigare än innan. Jag har ställt upp för henne i vått och torrt i över 20 år men det är ju uppenbarligen inte ömsesidigt. Hon frågar inte ens hur jag mår de få gångerna vi pratas vid numera.
I helgen så hade de tjejträff och jag var inte bjuden. Läser om det på fejjan.
Det är som om jag inte fanns.
Så jobbigt... :( En del människor kan verkligen inte konfrontera att psykiska sjukdomar finns och kan drabba vem som helst, även deras familj och vänner och dem själva om det vill sig illa. Är hon så feg tror jag det är svårt att göra något åt det, om hon inte själv ändrar inställning. Men det är klart att det gör dig ledsen och arg!
SvaraRaderaKram
Hej S!
RaderaDet som gör mig mest arg är att hon har inte haft det allt för lätt och själv mått dåligt för några år sedan och då fanns jag där. Men tydligen gäller inte det tvärtom.
Hon kanske är rädd för att må dåligt igen om hon umgås med mig men å andra sidan är den enda skillnaden mot för tidigare att har jag fått mina diagnoser. Knäpp har jag nog alltid varit ;-)
Kram
Jag hoppas och tror att hon går och mår dåligt för att hon är så feg, det förtjänar hon. Jag och min fd bästis har glidit isär med fysiskt avstånd och olika utveckling i livet, det sörjer jag ibland men inte farligt alls för det mesta.
SvaraRaderaOm du orkar tycker jag att du ska konfrontera henne, om inte för att bli säker på att hon ska må dåligt. Ja, jag är en hämndlysten bitch, det ber jag inte om ursäkt för.
Kram, jag hoppas att du är ok trots allt.
Jenny, jag önskar att jag också var en hämndlysten bitch. Har blivit för feg för det just nu.
RaderaPratade med henne för ett par år sedan om detta och då skulle det bli ändring men det har jag inte sett utan det har bara blivit sämre.
Vissa dagar mår jag skit över detta men jag håller på att förlika mig med att hon inte är någon god vän. Saknar dock att vi kunde prata om allt.
Kram
:(
SvaraRaderaKram
RaderaMed sådana vänner behöver man inga fiender. Vet hur det känns. All styrka till dig.
SvaraRaderakram
Tack snälla!
RaderaKram
Hej!
SvaraRaderaJag är ledsen att säga att jag känner igen mig. Många många vänner försvinner när man blir sjuk...... och när de närmaste försvinner blir man sjukt besviken...... man hade räknat med dem åtminstone lite eller hur....! Det är vanligt att det är så har jag hört sjukt nog. Så vi är inte ensamma om erfarenheten tydligen...... inte roligare för det men man kan förbanna fördomarna kring psykisk ohälsa eller vad det nu är som spelar sådana fula spratt i livet......
Hej Amanda!
RaderaRoligt med en ny läsare men fan inte roligt att du känner igen dig.
Kram
Det finns inget värre än att känna sig utanför. Tyvärr är det när man mår som sämst som man märker vilka som verkligen är ens vänner. Att bli övergiven, gör så enormt ont.
SvaraRaderaFinns det kanske någon som du inte trodde fanns, men som nu finns där för dig? Ibland kan det ju bli så också..... / My!
Hej My!
RaderaTrevligt att du har tittat in till mig. Alltid roligt med nya läsare.
Tyvärr så finns det inte någon som finns på det sättet som jag trodde att vi fanns för varandra.
Kram