Existentiell ångest, begynnande 40 års kris eller vad handlar det om.
Dagen innan julafton fick jag beskedet att min syrra väntar sitt andra barn.
Jag är jätteglad för deras skull men samtidigt kommer min längtan och sorg upp till ytan. Avundsjuk är jag också för jag vill också bli mamma.
Verkligheten gör att detta inte är möjligt. Min kropp är så trasig att det inte fungerar. Många säger att det blir nog bättre när du blir gravid. Kanske det, men sen är det ju resten av barnets liv. Att inte kunna hålla sitt barn pga svåra smärtor.
Detta är en stor sorg och just under stora högtider så blir det extra påtagligt då vi för det mesta firar själva. Tänker att är det så här det ska vara nu och för all framtid. Känner mig väldigt ensam och utsatt trots att jag har min underbara man och hund.
Jag säger inte att jag har det rätta svaret, men för mig var det lättare att leva när jag gick in för att acceptera min sjukdom. Inget som görs i en handvädning, nej det är en process som kan ta flera år. Acceptera sin sjukdom och de handikapp man har och allt som följer av det.
SvaraRaderaBra är också att prata med någon utomstående för att få lite andra vinklingar på problemen.
Att skriva blogg skapar kontakt :) fortsätt med det.
Jag kan bara skicka en kram, jag har ingen aning om hur det är att leva med ofrivillig barnlöshet eftersom jag aldrig velat ha barn själv. Även om jag velat det hade jag troligen aldrig skaffat, åtminstone inte efter att jag fått min bipodiagnos med tanke på alla risker det innebär för både mig och barnet. Men jag har aldrig velat och det är skönt, som jag mår nu vete fan hur ett eller flera eventuella barn hade mått.
SvaraRaderaKRAM.
Jenny;
SvaraRaderaExakt så tänker jag också, hur skulle jag och barnet må.
Det finns modiga människor trots sina diagnoser skaffar barn och på en eller andra sättet klarar det. Dessa beundrar jag.
Hade jag inte haft både psykiska och fysiska sjudomar som begränsar mig så mycket kanske saker och ting sett annorlunda ut.
Jag är själv uppväxt med en mamma som alltid var sjuk och blev väldigt tidigt tvungen att ta hand om min lillasyster, mamma och hushållet.
Jag fick aldrig vara barn. Detta önskar jag ingen.
Anonym;
SvaraRaderaTack för dina tankar.
Jag jobbar hårt med acceptans men vissa delar är svårare än andra att komma till freds med.