Zombieläge

För mycket skit händer. Smärtlindringen fungerar ej, orkar inte vara aktiv just nu. Har ej dött. Återkommer

Boven i dramat?

Varför känner jag mig alltid som boven i dramat när jag talar om hur jag känner, står upp för mig själv och de mina?

Efter över en vecka utan att jag hört något från dem som skulle låna min hund får jag ett meddelande via FB. Har din hund börjat löpa?

Alltså vi har inte beslutat något eller skrivit papper. Inte heller diskuterat igenom allt eftersom hon inte ville diskutera när hon var här.

Jag har inte ens fått ett tack för att jag ställde upp och hade dem här en hel helg inkl. deras 4 hundar som de inte ens hade frågat om det var ok att ta med.

Jag bad henne ringa upp och de gjorde hon och jag förklarade hur jag kände. Lugnt och sansat utan hårda ord eller beskyllningar utan utifrån ett jag perspektiv.

Att jag inte tänker låna ut min hund då det känns som om hon inte kan få det lugn som hon behöver före och efter valpning.
Tog även upp att i och med att hon inte ville diskutera något när de var här förutom kostnader så känns det inte bra. Kan man inte prata innan så hur blir det då när man väl har satt igång processen.

Hon sa att hon inte ville diskutera för hon var rädd för bråk och missförstånd. Alltså ursäkta mig men vi är inte 15 år tänkte jag då. Kan man inte diskutera som vuxna människor, skilja på sak och person..

Hade hon bara visat lite god vilja och engagemang när de var här så hade jag kanske lånat ut henne men utan engagemang, nej.

Kontentan var i alla fall att jag sa nej till att låna ut min hund och detta med sorg i hjärtat för då blir det inga valpar för henne.

Nu har hon lagt ut en status på jävla FB som handlar om detta. Inga namn nämnda men jag vet ju vad saken handlar om och nu är det så synd om henne.

Låna ut eller inte?

Är så ledsen och besviken. Redan när jag köpte min första hund så drömde jag om att någon gång ta en valp efter min egen hund. Av olika anledningar så har det aldrig varit rätt med tidigare hundar dvs. meriter och hälsa så jag har väntat och kämpat.

Den jag har nu är både frisk och välmeriterad och jag tror att hon kan tillföra rasen något.

Tanken var att jag själv skulle ha tagit en kull i vår men nu har jag inte den fysiska kapaciteten att orka. Jag har frågat min uppfödare om hon ville låna henne men hon har redan samma linjer.

Då frågade jag en annan uppfödare, vars hanne jag tänkt låna om jag haft kullen själv om de ville låna henne.

De är intresserade och allt verkade så himla bra till och med i torsdags då jag inser att de inte har läst på om regler, lagar och avtal. Inte heller förstått att de står för maten när de lånar min hund osv.

De börjar prata om att det kostar så mycket att ta valpar och är så stor risk att man inte får tillbaka det man lagt ut. Har man inte tänkt på det innan?! Det kostar, antingen går det bra och det blir många friska valpar eller så går det åt skogen.

Verkar inte som om de har tänkt på att det är faktiskt jag som tar störst risk.

Min hund kan ju faktiskt dö!
Det jag får av detta är eventuellt en valp alternativt pengar motsvarande en valp.

Det blev inga papper skrivna och jag känner mig väldigt osäker om jag ska låna ut henne.

Vill gärna ha en valp efter min hund men inte på bekostnad av hennes välmående.

Vad tycker ni att jag ska göra? Väldigt tacksam för råd i denna svåra fråga. Kram