Bitter

Varför kan man åka flera gånger till vår hemstad långt bort och inte kunna ta sig 5 mil till mig? Jag känner mig återigen så bortglömd.
Detta är en kompis som jag har haft sedan jag var tonåring. Vi har funnits för varandra i alla år men sedan jag låg inlagd och fick min diagnos i februari 2010 så har vi setts en gång. På sjukhuset hälsade hon på en gång under de ca 3 + 6 veckorna jag var där fastän hon hade nära dit.
Jag känner mig så sviken. Pengar går att låna men inte ta sig tid att träffas trots att jag föreslagit att jag kan komma till henne.
Ja, jag är bitter! För när jag inte är samma person som jag var för några år sedan så verkar det inte passa. Jag har kört över mig själv så länge och så mycket och nu väljer jag en väg för att bli frisk och hel igen. Det innebär att jag inte längre tänker spela teater och ställa upp för alla i tid och otid utan i första hand ta hand om mig själv. I och för sig har jag ändå funnits för henne men hon finns ju inte för mig.
Egentligen skulle jag vilja ställa henne mot vägen och fråga varför och vad jag har gjort för fel men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon väljer bort mig helt men som psykologen säger "Det verkar ju redan som om det är så".
Törs inte fråga men jag vet att jag måste för att gå vidare och inte var så ledsen och bitter.